Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter Tjernobyl: Folkteatern i köpislimbo

/
  • Konsumenter. Folkteaterns Arabella Lyons och Vanja Blomkvist i dödens köpcentrum. Foto: Martin Skoog
  • Demonstranterna.Tommy Altberg, Kurt Edin, Anette Hedman och Ronnie Bäcklin. Foto: Martin Skoog

Om vi säger att vi befinner oss i ett köpcentrum. Instängda. Utan kontakt med världen utanför. Den kanske inte ens finns längre. Vad gör vi? På en plats där konsumtionen är själva funktionen?

Annons

Ungefär detta scenario är utgångspunkten i Folkteaterns ”Tjernobylpjäs”, med titeln ”Vi skulle ju handla”.

Premiären sker natten mot tisdagen 26 april, klockan 23.23.45 exakt. Tidpunkten för explosionen i kärnkraftverket för 25 år sedan.

I salongen i Gävle pågår en nedräkning med digitala siffror projicerade på en skärm. Publik och skådespelare har intagit sina platser. Alla väntar. Den långa tystnaden är… inte gravlik men inte förväntansfull heller (vi antas ju invänta en katastrof). Helig tystnad kanske.

Den bryts med ett pling, en försiktig bjällra.

Inget rasande dån. Det som hände varken hördes eller syntes ju. Inte hos oss i Sverige. Det radioaktiva hotet kom smygande.

Men tiden är inne. Spelet kan börja.

På scenen har lekrummets bollhav spillt ut. En högtalarröst upprepar dagens erbjudande – fleecetröjor och piké, endast 149 kronor.

Någon fortsätter shoppa. Tonåringar fortsätter tävla om vem som är bäst. En kvinna provar en klänning. Barn leker med blinkande, bräkande, tutande batterileksaker. Teknikerna i köpcentrumets kontrollrum fortsätter sin övervakning som om ingenting hänt. Trötta äldre män och kvinnor reser sig och skriker ut sin förtvivlan. De håller upp desperata, handskrivna plakat: ”Kan du ta ansvar?” ”Är det någon som lyssnar?”.

En person agerar domedagsprofet i symbolisk regnkappa. En annan försöker göra det bästa av situationen och njuta av lyxen för stunden.

Pjäsens koppling till Tjernobylkatastrofen är filosofisk. Den betraktar det energislukande konsumtionssamhället vi lever i, ett samhälle som kräver Tjernobyl och därmed Tjernobyloffer.

Det har gjorts flera skräckfilmer som utspelas i liknande varuhusmiljöer, varningar för att vi människor blivit zombies med varukorgar.

”Vi skulle ju handla” använder alltså samma utgångspunkt men är gjord som ett absurt drama, en kollektiv väntan på Godot i den moderna tillvarons köpislimbo.

Föreställningen är inte helt lätt att greppa men tillräckligt suggestiv för att man ska bära med sig bilden av medborgare Kund – vadande i färgglada plastbollar intill den yttersta dagen.

Folkteaterns proffs, amatörer från Norrsundets arbetarteater bland annat, och musiker kompletterar varandra fint. Imponerande av regissören Michael Cocke att få ganska märkliga stycken – som gestaltar uppgivna frågeställningar – skrivna av sex olika författare att hänga ihop och sitta så bra, med så många skådespelare i aktion dessutom (och med åtta dagars repetitionstid!). ”Bollhavet” av Viveka Sjögren och ”Fisk och Patience” av Carolina Thorell sticker ut bland texterna.

”Vi skulle ju bara handla” är en speciell tilldragelse på många sätt. Den spelas endast ett fåtal föreställningar, just den här veckan. Den är så frågvis att man kanske måste börja avkräva de styrande på svar (för här ges definitivt inga).

Det starkaste ögonblicket blir trots allt den inledande stunden av tystnad som gör publiken delaktig; när vi får tillfälle att fundera över vad vi gör här. Vad är vår roll? I rummet såväl som på jorden. Som texten lyder på ett av de demonstrationsplakat som varuhusinvånarna håller upp mot oss: ”Hur överlever du?”.

Mer läsning

Annons