Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En fin lektion i lokalhistoria

/

”I väntan på Hendrix”, skulle Bernt-Olov Anderssons pjäs ”Maran” också ha kunnat heta, berättelsen om livet i en ungkarlsbarack vid järnverket, där den osannolika spelningen med Jimi Hendrix i Högbo hägrar som den enda ljuspunkten, en fyr i den sociala misärens mörker.

Annons

Året är 1967, och i Sverige pågår en folkomflyttning, när arbetslöshet röker ut människor från skogsbyarna. En av dem är Jimmy, en ung kille som kommer till Sandviken och sitt nya hem: baracken. Där bor redan ett desillusionerat gäng, med gamla, utslitna bruksarbetare, som inte ens längre har råd att drömma, och yngre arbetare som mellan skiften spelar tidens rockmusik, med en avlägsen förhoppning om att den kan ta dem till en bättre plats. ”Tänk när vi blir berömda och turnerar över världen.” Återkommande är samtal till bostadsförmedlingen. Alltid med nedslående besked.

I den dystra baracken – det gamla fina Klas Östergren-ordet ”luguber” är på sin plats – pågår två stora konflikter. Dels den mellan ungtupparna i bandet och det gamla gardet, dels den mellan de obildade arbetarna och den vänsterintellektuelle Stefan, som vägrar att supa och ägnar sin tid åt förkovran i stället. I de två konflikterna fångar Bernt-Olov Andersson hur, med rockmusiken som metafor, arbetarklassen slets ifrån varandra i en kamp som borde ha varit gemensam.

Titelns Maran är den udda Marit, en naiv och hoppig flicka som på den tiden säkert kallades förståndshandikappad, i dag hade hon stämplats med en bokstavskombination. Hon smiter in genom fönstret och ger med sin barnblick en kontrast till vuxenlivets tröstlöshet.

Marit spelas av Tuva Modéer, som tillsammans med Kennet Lundberg som Esko står för de bästa skådespelarinsatserna i en överraskande stark ensemble. Kennet Lundberg är som hämtad ur en Roy Andersson-film, som på finlandssvenska ger djup och värme åt en alkoholiserad man som aldrig har lyckats lämna ungkarlsbaracken, och som försöker skapa en far-son-relation till Jimmy. De planerar en resa till Eskos hemtrakter, som Jimmy i sista stund ställer in för att i stället gå på Hendrix.

Pjäsens starkaste ögonblick, mycket beroende på Lundbergs fina spel, är när Esko och en av de andra gubbarna i ett ögonblick av brutal ärlighet, som faktiskt är ganska hjärtknipande, frågar sig ”var det så här du hade tänkt dig livet?”

Pjäsen är för lång, och jag saknar ögonblick som får konflikten att glöda, inte bara pyra, men bara det faktum att inte några bilder finns kvar av dessa baracker gör ”Maran” angelägen. Synd bara att publiken består av medelålders människor, och att ungdomen missar denna fina lektion i lokalhistoria.

Mer läsning

Annons