Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En solklar favorit

/
  • Skickliga. Stockholms Musikalensemble i ”No way to treat a lady”. Birgit Carlstén till vänster spelade både missnöjda mammor och överförfriskad partypingla.

En del gör vad som helst för att komma på tidningens första sida. Är med i tvivelaktiga dokusåpor, springer på galapremiärer eller begår brott – allt för femton minuter i rampljuset.

Annons

 

Huvudfiguren i onsdagens musikal gjorde det sistnämnda. En misslyckad skådis som till varje pris ville figurera på New York Times förstasida, och dessutom få credit av sin (döda) berömda mamma. Eftersom han inte skulle nå dit med hjälp av sina skådespelartalanger övergick han till seriemördargenren, och med hjälp av en polis fick han så småningom sin stora rubrik.

Men brott lönar sig inte, vilket också visade sig till sist.

Stockholms Musikalensemble tog sig an detta verk med intensitet, engagemang och en j…a massa energi. Fyra personer skötte alla roller. Birgit Carlstén var värst, hon spelade alla mammor och mordoffer, medan de andra tre ”bara” behövde koncentrera sig på en roll. Dessutom agerade hon med gipsad handled, som inte hindrade henne ett dugg. The show must go on, som det heter.

Scenografin var sparsam men genomtänkt. Jag vet att jag sagt det förr, men jag gillar enkel scenografi. Här utspelades alla scener med samma rekvisita – några telefoner, några pallar, några ”klätterställningar/ stegar” och ett par pappershögar.

Härliga skådespelarinsatser från alla håll, dock har jag lite svårt för Mia Poppes övertydliga uttal. Joachim Bergströms Morris var en lagom sjaskig polis, och Jonas Samuelsson-Nerbes seriemördande skådis var en delikat sliskig figur. Men min solklara favorit var Birgit Carlstén som spelade allt från missnöjda mammor till överårig, överförfriskad partypingla med mycket känsla och mycket humor.

Musiken innehåller inga kända tongångar, och jag tror inte någon av melodierna kommer att bli något örhänge heller. Men därmed inte sagt att de var ointressanta.

Eftersom musikalmusik i huvudsak är skriven för att tillföra handlingen något var detta ett bra exempel på just detta.

Kanske lite överambitiöst att låta alla fyra skådespelare sjunga var sin melodi samtidigt, det blev bara rörigt, men det har även Björn&Benny gjort (och det blev heller inte bra…).

Överlag bra sånginsatser med ett litet plus för Bergström. Och musikerna fick, förutom att bidra med strålande komp och musikaliska känslostämningar, delta i agerandet vid några tillfällen.

Med fyra skådespelare och tre musiker har Stockholm Musikalensemble bevisat att man kan göra storverk med små medel.

Mer läsning

Annons