Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tveksam första Rapport från Riksteatern

/
  • BOR MED KANINER. Veronika Mattsson spelar rollen som kaninforskare i
  • Henrik Vikman och Eva Melander visar chimpansen Lucys prylar, i Rapporter #1 – Djur som dör
  • Eva Melander, framför chimpansen Lucy och vårdaren Janis, som Eva gestaltar, i Rapporter #1 – Djur som dör.

Annons

Idén om att dramatisera nyhetsflödet, skära ner den långa produktionstiden till några få månader och arbeta journalistiskt med teaterscenen och inte tidningssidorna som slutdestination, gjorde mig exalterad. Tyvärr har regissören Marcus Lindeen inte tagit tillvara på förtroendet.

Riksteaterns serier Rapporter, varav ”Djur som dör” är den första, ska ta biopsier av vår tid, och här har man utgått från en nyhet från i somras om en kvinna och hennes son som hade 191 katter i sitt hem. Först arbetade de med en idé om postrånare, men fick lägga ner efter hot från kriminella. Historierna som berättas i tre akter i ”Djur som dör” är intressanta, men det finns mer samtidsbultande berättelser som har högre angelägenhetsgrad. Efter den senaste veckans debatt om självmordshetsning på nätet, slås jag av hur mycket mer adekvat teatergruppen Motljusets pjäs om ungdomar och internet (som spelas i skolor nu och kommer till Spegeln 1 november) hade varit för Riksteaterns projekt.

Med tanke på att jag själv engageras som mest av djur när de är tillagade, är ämnet inte något som jag känslomässigt kastar mig in i, och den inledande katthistorien framkallar mer ironiska leenden än engagemang. De tre historierna som berättas har gemensamt en upplösning mellan djur och människa, mest groteskt uttryckt när kattkvinnan jämför avlivningen av hennes djur med Förintelsen.

Skådespelarna bär hörlurar och läser upp replikerna som spelas upp för dem, tagna från intervjuer med kattägare och polis. Pjäsens sämsta del, en form som mister såväl teaterkonstens styrka som journalistikens dito.

Den andra delen består av en videofilm och skådespelaren Veronika Mattsson som ikläder sig rollen som kaninforskaren Julie Ann Smith, en dråplig föreläsning om hennes liv tillsammans med kaniner med strävan att uppnå jämlikhet mellan husdjur och ägare. Det knasiga materialet till trots lyckas Veronika Mattsson göra ett värdigt porträtt av en kvinna som i valet mellan sitt äktenskap och sina kaniner valde det senare.

Men det roade, ironiska leendet byts i sista akten mot äkta känsla, i den rörande berättelsen om schimpansen Lucy som uppfostras som människa – hon dricker gin och tonic och onanerar till Burt Reynolds, uppenbarligen med bättre omdöme för sprit än män – men blir omöjlig att ha i möblerade rum när hon når puberteten. En ung forskare tar på sig uppgiften att anpassa henne till ett liv i det vilda, en process som tar flera år och där forskaren Janis Carter är mer villig att ta på sig animaliska egenskaper än vad Lucy är att lämna sin mänsklighet.

En sådan historia överlever även den torftiga föredragsframställningen i den första delen av Riksteaterns projekt. Jag ger inte upp hoppet om dessa Rapporter ännu.

Mer läsning

Annons