Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finlandsfärja angör Norrsundet

/
  • MÖTS TILL HAVS. Människor som inte känner varandra börjar samtala på en Finlandsfärjas akterdäck i pjäsen ”På finska heter det Kaipaus – och på svenska Längtan” som spelas i Fyren, Norrsundet, på lördag.

Annons

På akterdäcket på en Finlandsfärja möts de: Valborg, Sylvester och Lucia. På lördag lägger M/S Kaipaus till vid Fyren i Norrsundet.

Pjäsen som spelas av Friteatern har titeln ”På finska heter det Kaipaus – och på svenska Längtan”, och idén kläcktes när manusförfattaren Carina Molander och skådespelaren Mary Stoor åkte på en sådan färja och såg ut mot akterdäcket och tänkte att där, ja där är en ypperlig plats för en pjäs.

– Någonting händer när man varken är hemma eller borta. Man säger saker som man annars aldrig hade sagt. De skulle inte ha träffats annars och krockar oväntat, säger Carina Molander.

Hon beskriver föreställningen som tragikomisk. Skratten ska dåna, men inte bara.

– Mitt grundverktyg är humor och med den vill jag komma åt allvaret.

De tre karaktärerna är lite udda, tilltufsade av livet, och Carina Molander – som arbetade med sagan som ledord – menar att de gemensamt har en naivitet.

När hon berättar om storyn får man intryck av att det är en realism som svävar en meter ovanför marken.

Carina Molander är själv med i föreställningen, de två andra rollerna spelas av Mats Nolemo och Mary Stoor.

Var det inte svårt att spela en roll som du själv skrivit?

– Nu är det som att spela i vilken pjäs som helst, men under repetitionerna fick jag lägga band på mig själv för att inte ropa ”nej, nej, så där ska det inte vara”.

Till de mer värmande reaktionerna på pjäsen hör finska gubbars känslosamma tacksamhet.

– Lite fördomsfullt kan man nästan tro att män över en viss ålder inte har ett känsloliv, så det har varit fint när finska män kommit fram, slagit armarna för bröstet och sagt ”tack, tack”.

Friteatern har ett spelschema som skulle kunna ta knäcken på en ensemble som spelar på en fast scen. Men när de får gå hem efter föreställning, får Friteatern montera ner scenografin och sätta sig i turnébussen för många långa mil hem.

Är det tufft?

– Ja, ibland känner vi: det är jobbigt. Vi är trötta. Men det är så givande samtidigt. Det är också ett kulturpolitiskt val, vi har valt att spela utanför Stockholm och resa ut i byarna.

Mer läsning

Annons