Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkteatern hittar Baloo och Norrsundet i Tjechov

/
  • LIVET I PROVINSEN. Anton Tjechovs ”Morbror Vanja” är en pjäs om vad som händer när förutsättningen för vår existens rycks bort under våra fötter. Det kan lika gärna vara en fabriksnedläggning i Norrsundet som att gården säljs, som i pjäsen.
  • GRÅ MUS. Anna Andersson som Sonja, professorns dotter, skänker värdighet till gråmusrollen. Foto: Martin Skoog

Trots att Tjechovs ”Morbror Vanja” utspelar sig på 1800-talet, på en rysk lantegendom med människor ur en annan samhällsklass, får Folkteatern mig att tänka på de instängda gruvarbetarna i Chile.

Annons

Åtta karaktärer instängda med varandra i ett fysiskt och psykiskt fängelse, där irritation alstras som elektricitet när de gnids mot varandra, i väntan på ett utbrott. Folkteaterns ensemble lyckas bra med att skapa en stämning av irritation, av klaustrofobi. De är fast.

När den pensionerade professorn, spelad av Martin Pareto, flyttar in på lantgodset med sin unga hustru, vänds dag till natt. Jämvikten rubbas för dem som bor där, i synnerhet för Vanja som tillsammans med systerdottern Sonja – professorns dotter i ett tidigare äktenskap – har skött om gårdens affärer och sänt varje öre som de kan avvara för att finansiera professorns liv i staden. Nu har professorn inte längre råd med sin livsstil, och befinner sig i en finansexil i provinsen. Hans fru, spelad av Alexandra Zetterberg, vrider huvudet på gårdens män, även på doktorn som Sonja i hemlighet älskar. När vi kommer in i handlingen hasar, snarare än rusar, situationen mot det ohållbara.

Som jag uppfattar saken har Michael Cocke regisserat en ”Morbror Vanja” som inte svävar ut i alltför vidlyftiga egna tolkningar, förutom i detaljer som en anakronistisk dator på scenen samt en Brynäs-mugg. Karaktärernas klädsel lyfter också i sin anakronism fram personligheterna snarare än det sena 1800-talets Ryssland.

Scenografin är minimal, med suggestiva projiceringar av naturen utanför dörrarna, som stundtals framstår som mer drömlik än verklig.

Som ett psykologiskt drama håller ”Morbror Vanja” ännu, och det krävs inte stor fantasiansträngning för att glida in själv i deras hopplösa liv.

Men det finns även en mer samtidsanknuten aspekt av pjäsen, vilken, tyvärr, inte blir helt uppenbar förrän i andra akten, där professorn släpper sin bomb om att vilja sälja gården för att kunna betala för sitt liv i staden. Han hade lika gärna kunnat meddela att han vill, säg, lägga ner Norrsundet-fabriken. Med en såld gård raseras grunden för karaktärernas existens. Vart går man när allt som man hör hemma i och känner till löses upp i intet?

Professorn och hans fru avskyr att behöva vistas i den kulturellt outvecklade provinsen, och jag gissar att Michael Cocke kliver på en och annan öm tå hos den kulturintresserade publiken. Har vi själva valt Gävleborg, eller har omständigheterna valt provinsen åt oss?

Cocke talar även om miljöförstöring i intervjun som vi publicerade i veckan, och det är sant att doktor Astrov för ett sådant resonemang, men den delens aktualitet känns påklistrad.

Vissa av rollerna ter sig som gjorda för Folkteaterns ensemble, andra har mer karaktären av nödlösningar. Arabella Lyons fyller en liten roll till brädden som amman Marina, Alexandra Zetterberg fångar det uppgivet vampiga i Jelena och Anna Andersson skänker gråmusrollen som Sonja värdighet, medan Martin Pareto har den otacksamma rollen att spela den åldrade professorn, som inte helt styr undan från känslan av liten kille utstyrd till påskgubbe. Några av de mindre scenerna fungerar inte, som den mellan Jelena och Sonja, men pjäsens centrala ögonblick exploderar framför oss med äkta känsla.

I första akten har Mats Jäderlunds Vanja en yrvaken lufsighet, som en tjechovsk bitter Baloo, men i en pjäs som brukar kallas ett drama utan huvudperson, får Jäderlund Vanja att i andra akten inta dramats tron. Pjäsens största stund är när Vanja efter ett liv i skuggorna kliver ut i ljuset, rasande som en ökensol – sedan sänker sig förtvivlans skymning över honom, över dem alla. För en sekulariserad publik ter sig Sonjas tröstande slutord om livet efter detta som en bister ironi.

Vi kan inte förvänta oss två succéer som ”Kom ta min hand!” efter varandra, det var givet på förhand, men det hindrade mig inte från att hoppas på mer än en godkänd Tjechov-tolkning. ”Morbror Vanja” infriade inte alla förhoppningar, men inte heller fick den mig att hoppas mindre till nästa gång. n

Mer läsning

Annons