Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkteatern kunde faktiskt handskas med knätofseriet

/
  • revykung. Andreas Liljeholm är magnifikt i rollen som ”Köhler”.Folkteatern kunde faktiskthandskas med knätofserietlängtar efter ett bättre liv. Martin Pareto som ”Alfred” och Cecilia Milocco som ”Anna Jonsdotter”.Musikerna. ”Engmans Kapell”: Pär Engman, Lisa Eriksson (musiker Folkteatern), Görgen Antonsson (Folkteaterns musikansvarige) och Jocke Blomgren, höll ihop ”Jerfsölif – icke precis okänd” annars spretiga innehåll.

Midsommarnatt och Folkteaternpremiär på Järvsös Stene gård.
Traditionens makt är stark i Hälsingland.
Träteatern öppnar sina dörrar till årets föreställning och gästvärmen omfamnar oss.

Annons

Vi går in i en klassisk magisk teaterlåda som strax ska fyllas med minnen av människor: en förälskad bondpiga, en stursk madam, kroggäster och ett mordoffer i blodig särk.

Och av en myndighetsutövare som ensam tycks använda mer luft än alla andra tillsammans.

Andreas Liljeholm är magnifikt svulstig i rollen som landsfiskal modell 1800-talets kändisadvokat. Inte så lite av revykung dessutom.

Men lika bra att säga som det är direkt. ”Jerfsölif – icke precis okänd” spretar innehållsmässigt och tankemässigt.

Å andra sidan hålls den ihop av ett superlim. Musiken. Åh, musiken!

Om man bara bestämmer sig för att se ”Jerfsölif” som en cabaret är det mindre problem att få grepp om den.

Folkteatern borde kanske döpa om sig. Folkmusikteatern.

Folkets teater bar något upproriskt i namnet.

Numera säger man det i toner.

Undrar om inte Folkteatern mer och mer övertagit den plats som Skottes Musikteater hade en gång i Gävle?

”Jerfsölif” är för övrigt dramatiserad av ingen annan än Ninne Olsson från Musikteatergruppen Oktober och gamla Skotten Olle Törnqvist har regisserat.

Nå, tillbaka till scenen. Där vi också i fantasin befinner oss i Järvsö, dock för mer än 100 år sedan.

Men Gävle har en roll. Som drömmarnas stad.

Pigan Anna (Cecilia Milocco) längtar efter ett bättre liv än det att behöva sälja sig till män på Pila-Britas lönnkrog.

Anna vill bli skådespelare, tänk att få gestalta den lidande Kameliadamen på Folkteaterns (!) scen.

Drömmen om ett annat liv delar hon med många i den här pjäsen. Särskilt med kvinnorna. Där är den fräcka Pila-Brita själv som tvingats förhärda sig för att överleva på männens villkor.

Där är också två osäkra singeltjejer. Eller, ensamma och ensamma. De delar liv med en kanariefågel respektive undulat.

Men det dröjer egentligen ganska långt in i föreställningen innan man tänker på att den handlar om mänskliga burfåglar: kvinnor som är instängda i tilldelade rum.

Drömmen om Gävle är högst symbolisk förstås. Jag tror inte att Jävsöborna tar illa upp.

Programbladets layout och affischen ser påpassligt ut som från vilda västern. Att trakten var laglöst land är säkert en myt man vårdar lika kärt som Delsbo sina knivslagsmål.

”Jerfsölif” bygger dessutom på verkliga händelser. Den beryktade och äventyrliga Pila-Brita, född 1854, dömdes för lönnkrögeri och sägs också ha skyddat en dubbelmördare.

Själv har jag i och för sig aldrig hört talas om henne trots att jag har mina rötter i Järvsö. Men om man ska tro Folkteatern var Pila-Brita talk of the town i decennier.

”Jerfsölif” berättar glimtvis om ett antal människor kring lönnkrogen och om mordet som lite av tv-deckargåta.

Det vi ser är dock endast episoder, tätt och smidigt sammanhållna av mycket musik. Swing, blues, visa, fiolrock och stämsång från superskickliga gruppen Engmans kapell (låter Lars Winnerbäck säger de som gillar Winnerbäck – de som känner Engmans säger att det är Winnerbäck som låter Engmans kapell).

Men skådespelarna själva är lika mycket musikartister, särskilt Alexandra Zetterberg (Pila-Brita) och Andreas Liljeholm – ny och välkommen bekantskap i Folkteatersällskapet – gör fantastiska sångnummer.

En tanke med ”Jerfsölif” sägs vara att komma åt det kollektiva minnets betydelse, till skillnad från historiska fakta. Kanske också ge en annan, tänkbar, bild av verkligheten bakom ett känt rättsfall. Skedde ett justitiemord av makalösa mått? Frågan ställs i programbladet.

Men inget av detta upptäcker jag eller berörs av.

Tråden jag hittar att hålla mig till är den om det trånga kvinnorummet. En tråd som förs vidare in i vår egen tid genom webbreportern Cilla (Arabella Lyons) – ständigt närvarande ned sin bärbara inspelningsutrustning, på plats för att rapportera från 1800-talets Järvsö!

Jag suckade tyst över Folkteaterns fortsatta hälsingesvärmeri när jag hörde talas om ”Jerfsölif”.

Bonnpigor och spelmän. Mer allmoge och linnesjalar.

Men så farligt är det inte. Folkteatern kan handskas med knätofseriet. Den är hemma i Hälsingland. Inga turister längre. Gott om roliga meta-detaljer, långt från bondkomik.

Det är i och för sig svårt att se detta som stor och angelägen Teater.

Däremot tror jag att Folkteatern kan vara på väg mot perfektionen av ett alldeles eget uttryck där sammansmältningen av skådespel och musik blir till ett stort och bultande hjärta.

Upplevelser att ta med sig är: Bao Tao rörande värdighet, Cecilia Miloccos energiska utstrålning, Martin Paretos känsliga arbetargrabb, Pila-Britas plötsligt uppsträckta blodiga hand, och Andreas Liljeholm som smärtande sjunger Alfreds fars bön.

Scenen är en sträng svart box i två våningar. Få föremål, belysningen skapar förändringarna.

På balkongen finns orkestern, ibland skådespelarna. I en scen står de alla vemodigt lutade mot räcket som på ett fartyg som ska föra dem bort.

Också de små fönster som släpper in ljus skapar skeppskänsla. Samhället rör sig men vi är bara små passagerare ombord på tidens Titanic.

För en kort sekund kan jag känna en mig tillbaka i det svettiga maskinrum som var Folkteatern en gång i ”Den ludna gorillan” på 1980-talet.

Även om tilltalet i dag är annorlunda. ”Jerfsölif” är 95 procent må-bra-teater. Farligt svängig Jarse talkshow!

Publiken klappar händerna i takt till låtarna och applåderar ogenerat mitt i föreställningen.

Det är inte motståndets kämpaglöd som får oss engagerade.

Det är delaktigheten. Men det är nog så effektivt. n

Mer läsning

Annons