Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkteatern på sparlåga

/
  • Stark ensemble. Ana Guinez, Fikret Cesmeli och Mats Jäderlund är hängivna en pedagogisk men inte särskilt provokativ föreställning.

Sedan Michael Cocke kom till Folkteatern som ny konstnärlig ledare har han inte gjort mycket väsen av sig. Utåt har han inte märkts alls.

Annons

Michael Cocke är väl inte de brinnande teatermanifestens man.

Må så vara. Han kan ha andra kvalitéer.

Men jag önskar mig hett något annat.

Jag önskar mig en teaterchef som står upp och skriker och debatterar offentligt och skinnar politikerna på mera pengar så att det räcker till stordåd istället för rader av småföreställningar.

Jag önskar mig någon som ställer Folkteatern i Gävles centrum.

Den borde inte få krympa till en lokal teatergrupp bland andra.

Premiären i går av ”En turk, en bög, en chilenare” är tyvärr ännu ett oroande tecken.

Sitt första år på Folkteatern regisserade Michael Cocke en förtjusande trivsam sommarteater. Trevligt, trevligt.

Nu ser vi hans andra egna regiuppdrag, högstadieföreställningen ”En turk, en bög, en chilenare”.

Den ska faktiskt föreställa provokativ. Utgångspunkten är verkliga händelser i Gävle. Ett bråk med rasistiska förtecken mellan elever på Sofiedalsskolan och Stenebergsskolan.

Folkteatern har tagit hjälp av ungdomarna på just dessa skolor för att skapa sin föreställning. Man får intrycket av att de kommit varandra nära. En framgång bara det förstås.

Spelet sker på en fyrkantig röd matta omgiven av enkla bänkar för publiken.

Tre skådespelare agerar som sig själva, som tonåringar, som rasbiologer, som Hitler, som Gustav Vasa, svartskallar, svennar, torterare och Diana Ross (!). Bland annat.

Vita rockar, ett skägg, solglasögon. Mer kostym behövs inte.

Under ungefär en timme passerar en snabb ström slapstickartade scener som tillsammans bildar en berättelse om fördomar.

Efteråt vidtar ett samtal med den unga publiken. Varför delar vi in människor i olika grupper?

Mats Jäderlund, Ani Guinez och Fikret Cesmeli är engagerade och hängivna i sina roller. De är även öppet personliga om kränkningar som skildras i pjäsen. ”Fråga oss, fråga om vi verkligen har varit med om det här!” Och det har dom.

Det är starkt.

Där når de sin publik.

Men det är ingen utmanande teater. Bara för att det sägs bögjävel och blattehora på scenen.

”En turk, en bög, en chilenare” friar till åskådarna med humor och igenkännande.

Det temperament som finns står skådespelarna ensamma för. Inte texten.

En av de besvärligaste uppgifter man kan företa sig, är förstås att göra en föreställning som kommunicerar med högstadieelever.

I den meningen tror jag absolut att ”En turk, en bög, en chilenare” fungerar.

Som pedagogiskt korrektionsinstrument.

Michael Cocke och den nya Folkteatern har tagit på sig lärarrollen (förra året ville de visst på något bakvänt vis utbilda oss i ämnet fördomar om män, i ”Älgaslag”).

Men är det Folkteaterns uppdrag att stå i katedern? Jag som trodde att teatern skulle sträcka sig utanför ramarna och upp över skoltaken.

Turken, bögen och chilenaren påminner faktiskt inte så lite om Magnus, Brasse och Eva (Ani Guinez är hon, den kloka och spralliga).

Ni minns. ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Här är samma gladlynt gnabbande pekpinnebefriade gäng.

Det är ingen dålig undervisningsmetod. Men det är en undervisningsmetod.

Mer läsning

Annons