Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkteatern sätter fart på tvättbaljan

/
  • Berättande på hög nivå. Lisa Eriksson, Harriet Nordlund och Görgen Antonsson i Folkteaterns ”Den elektriske pojken” som har officiellt premiär i dag i Sandviken. Foto: Lars Nyqvist

Har man någon plats i den här världen om man inte är som andra?
”Den elektriske pojken” ställer den frågan i lekfullt berättande och musikalisk form. En halvtimmeslång men naggande god föreställning som Folkteatern nu visar särskilt för barn.

Annons

Men, det ska sägas, den kan med fördel njutas även av vuxna med sinne för (folk)musik, folkliga skildringar och berättarteater.

Uppsättningen är en av tre som Folkteatern i dag har premiär med i Sandviken. Detta är starten på Folkteaterns vinterlånga resa mellan länets kommuner. I varje kommun dröjer sig teatern kvar en hel vecka och hinner då bjuda på rätt många föreställningar.

I kväll är det premiär för helaftonskomedin ”Älgaslag” i Järbo Folkets hus. Vi ska återkomma till den liksom till den överraskande och spännande ”I.D” som vi bara fick lukta på i veckan som gick. Den kan beskrivas som en existentiell action, en berättelse full av halsbrytande svängningar och livsfarliga situationer. Den ska spelas för högstadiet och oftast i klassrum. Måtte vi få avnjuta den även i andra sammanhangen; den är värd det.

”Den elektriske pojken” lyfter fram en alldeles sann livshistoria från Hälsingland. Den handlar om pojken Zander från trakten av Bollnäs som verkade rymma en magisk kraft. Allt han rörde vid blev liksom elektriskt. Stolar lyfte från golvet och seglade runt i rummet, sängen som han låg i fick skakigt liv, tvättbaljan dansade.

För Zander fungerar magin både som gåva och ok. Han kan roa sina lekkamrater med luftturer, men han har själv svårt att komma till ro om kvällarna när sängen lever eget liv. Han blir en udda fågel och det stör framför allt de vuxna. De beslutar att ta itu med Zanders ”åkomma”.

Därmed förs Zander från sitt säregna men ändå någorlunda fungerande liv in på en lidandets väg. Detta kan man ana av den sceniska berättelsen som dock med sin muntert musikaliska ton snarare dröjer vid alla turerna mellan den ensamme Zander å ena sidan och samhällets stöttepelare – prästen, doktorn, fjärdingsman och andra – å den andra. Samhällets företrädare är så myndiga och självsäkra. Men Zanders ”åkomma” rår de inte på.

Här tonar bilden fram av samhällsapparatens skräck inför det som inte går att förklara och kontrollera.

Scenrummet är litet och cirkelformat, som en jurta utan tak. I centrum finns en vägg med en krok på vilken porträttet av Zander hängs upp medan berättelsen pågår. Några pallar och en fiolställ är i stort sett allt övrigt som finns där.

Detta lilla rum fyller skådespelerskan Harriet Nordlund tillsammans med musikerna Görgen Antonsson och Lisa Eriksson med märkvärdigt liv. Musiken har stor roll här. Den understryker stämningen. Oftare får den liksom en egen dramatisk roll – den sätter fart på tvättbalja och pall, den mullrar som de bekymrade vuxna, den gnäller som gummor i byn.

Och Harriet Nordlund, hon är en magisk berättare som låter Zanders värld ta form, växa sig alltmer dramatisk. Samtidigt håller hon den distans som ger oss i publiken rum för vår egen fantasi.

”Den elektriske pojken” har ett lite ålderdomligt och alls inte enkelt berättarspråk. Det har kropp och märg – och man behöver verkligen inte kunna alla ålderdomligheter för att hänga med i svängarna.

 

Mer läsning

Annons