Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hellre filmad teater än ingen alls

/
  • Suverän. Marie Göranzon är Bernarda i en utmärkt föreställning från Dramaten som visades filmad på Gävle Teater i går.

Nya tider, nya seder. Dramaten inleder sitt gästspel i Gävle med en stark uppsättning av ”Bernardas hus”. På film. Vi ser den på storduk inne i teatern; såtillvida är allt sig likt, en kollektiv upplevelse och ett slags här och nu. Men den föreställning som vi ser i Gävle mötte sin levande publik i höstas, 28 november.

Annons

Det ger en märklig känsla fast det inte borde göra det. Jag menar, alla är vi ju tv-tittare och ser verkligheten rusa förbi på en betydligt mindre duk än den vi hade framför oss i går. Då och då får vi på tv ta del av scenkonst och vi finner det gott. Vi vill smaka all världens goda upplevelser när det nu är möjligt att göra det.

Och det har visat sig att de digitala operasändningarna från the Met i New York till många städer, bland annat Sandviken, har slagit väl ut publikt.

Fördelarna med det här arrangemanget är uppenbara. Vi är med. Kamerorna är flera och alerta. Vilket leder till att de går nära skådespelarna när dessa möts på scenen, följer deras verbala dueller, och de låter oss komma nära dem när konflikter färgar av sig i deras ansikten.

Formatet är imponerande. Skådespelarna tornar upp sig framför oss som på värsta storfilmen.

Nackdelar finns. Till exempel att vi i publiken inte får välja vart på scenen vi vill rikta blicken. Kameran väljer åt oss. Och kameran gillar närbilder framför översiktsbilder.

Och så förlorar vi den där märkliga känslan som teater förmedlar av ett här och nu, och känslan av att här kan allt hända.

Föreställningen var i alla fall väldigt bra, kan jag meddela. Hellre filmad teater än ingen alls.

Mer läsning

Annons