Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon är värdig Teaterbiennalen

/
  • ANGELÄGEN. ”Katitzi” är en pjäs om att växa upp som rom i Sverige, som blir minnesvärd tack vare Cecilia Milocco i titelrollen, här tillsammans med Sara Wikström som Mami.

När jag bänkar mig för att se min första föreställning på Teaterbiennalen, förstår jag snart att en fråga kommer att återkomma likt en refräng dessa fem teaterdagar: Är den här pjäsen biennalenvärdig?

Annons

”Katitzi” från Folkteatern Göteborg får godkäntstämpel, men inte med övertygelse. En bra föreställning, men jag har svårt att tro att det inte finns en drös andra föreställningar som också hade platsat. Cecilia Milocco, som den romska flickan Katitzi, är däremot värd alla priser och utmärkelser som finns.

”Katitzi”, baserad på Katarina Taikons populära böcker, kan inte klaga på att ha fått en dålig spelplats under biennalen – hela Stora gasklockans väldiga rymd. Vi möts utanför av romsk musik, och leds in till läktaren som råttor från Hameln.

Musikerna återkommer under hela föreställningen, som inte missar en möjlighet att komplettera orden med toner och med musiken förstärka en stämning.

Efter att ha rest runt länge ska Katitzis romska familj, med fadern, hans nya kvinna och syskonen, slå sig ner i en andrahandslägenhet, vars miljonprogrammiga känsla accentueras med en projektion av ett tröstlöst höghus i fonden, där graffitin långsamt växer fram mot betongen likt en blodfläck på en skjorta. Möblerna består av flyttkartonger.

Katitzi jublar över utsikten att få börja skolan, men dras snart in i slagsmål på gården med en pojke som kallar henne ett långnäst troll. Styvmodern är hårdhänt, och när hon slår Katitzi på kinden får hon nog och rymmer från sin familj.

Pjäsen följer Katitzis uppvaknande, insikten om att hon inte är som de andra, att hon tillhör en bespottad grupp i samhället, även om hon har svårt att förstå att hon tillhör en grupp. Varken rom, ”zigenare” eller ”tattare” – hon är ju Katitzi.

Cecilia Milocco är sprittande, levande och bubblande i titelrollen, en studsboll och energiknippe som helt enkelt bara är Katitzi. Hennes energi är nödvändig för pjäsen; så fort hon lämnar blickfånget sjunker temperaturen.

Tråkigt nog har ”Katitzi” en hög angelägenhetsgrad i samhället, som har sett romernas villkor i Europa hårdna i spåren av den ekonomiska krisens snålblåst.

I en text med vissa problem, som monologerna längst framme på scenen, är det Cecilia Miloccos insats som i slutänden gör ”Katitzi” till en minnesvärd upplevelse.

Mer läsning

Annons