Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jury dömde konsert på Gävle teater

/

Vad är sanning och vad är falskhet inom konstmusiken? Går det ens att säga?
Frågorna och diskussionerna i kombination med den delvis nyskrivna konstmusiken är det centrala i Ensemble ISM – O/Sanning.

Annons

Till upplägget är det en blandning av konsert och seminarium med en tillhörande jury. Men till skillnad från Idol ska ingen röstas ut av juryn.

Däremot undgår ingen, inte ens publiken, att dras in i diskussionen. Det finns ingenstans att gömma sig och vi delar alla på samma strålkastarljus den här kvällen. Det är ungefär lika obekvämt som det är givande.

När Anna Wallgren spelar cello i ”Barnvisa” suckar hon tungt och stötvis. Med jämna mellanrum slår hon med stråken mot strängarna med hårda stötar.

Enligt en åhörare är det ett solklart stycke om ett litet barns uppväxt och strapatser.

Kompositören bakom stycket, Catharina Backman, förklarar att hon skrev allt efter en frustrerande situation med sin pappa.

Men ganska snart väcks det också kritik bland åhörarna. Varför använda en titel som styr mottagarens upplevelse? Förmodligen hade man dragit helt andra slutsatser om det inte fanns någon titel.

Men Catharina Backman argumenterar för sin sak, att titeln är en viktig del av helheten.

I ”Barnvisa II” hörs sprakande bubbelplast, likt en brinnande lägereld.

Ljudbilden domineras också av stampande skor, stönanden och skratt som blandas med sången. Mot slutet skrynklas ett papper samman till en boll och kastas utmanande framför publiken.

Där väcks också diskussionen till liv – får konstmusiken ens vara rolig? Eller ska den bara vara stramt intellektuell och svårtillgänglig?

Någon i publiken påpekar att exempelvis galenskapen har en större acceptans i kulturen än den genuina glädjen, som ofta ses som något banalt.

Avslutande ”Koral” liknar mer en sublim psalm snarare än otillgänglig modern konstmusik. Vilken betydelse har kompositörens syfte med ett stycke? Får man använda musik hur som helst? Frågorna slängs upp i luften.

En kvinna i publiken tycker att man får använda musiken som man vill. Och att kontrasterna kan ge oanade effekter.

– Om man är ute och motionerar med den här andliga låten i öronen, kanske man tror att man själv är oövervinnelig, säger hon.

Någonstans där avrundas diskussionen. Den lämnar efter sig flera nyanserade och filosofiska tankar, medan andra resonemang blev mindre minnesvärda.

Till och med publiken får en egen applåd den här gången.

Mer läsning

Annons