Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karaktärsmord på Norén

/
  • FADERSMORD. Med ”7:3 Återbesöket”, om Lars Norén och hans genistatus, begår Dennis Magnusson (manus) och Dennis Sandin (regi) sitt eget fadersmord i form av vinterns teatersnackis.

Annons

Ett löjets skimmer faller över Lars Norén i ”7:3 Återbesöket”, en akt av ikonoklasm på Uppsala stadsteater som gör geniet till clown.

Geniet, och geniets roll i kulturen och samhället, är pjäsens ämne, men först måste handlingen sättas i en kontext.

”Sjutreor” syftar på fångar som bedöms ha stor rymningsrisk, satta på sluten anstalt. 1998 kommer den uppburne dramatikern Lars Norén till anstalten, inbjuden av internerna för att göra teater. I pjäsen framförs nazistiska åsikter. ”Sju tre” åker på turné över riket, och dagen efter den sista föreställningen deltar en av de medverkande fångarna i rånet som ledde fram till polismorden i Malexander. Kultursidorna skriver spaltmeter.

I detta återbesök får vi se pjäsen om pjäsen, men främst får vi se nedmonterandet av ikonen Lars Norén, som kommer till anstalten i jakt på en utmaning, med viljan att skapa någonting unikt, någonting som når utanför teaterns draperi. Hela tiden smeker omgivningen hans ego; han är ju, som det heter, ”Lars fucking Norén”. Men medan repetitionerna fortgår, och Norén försöker locka fram internernas barndomsdemoner, duperar de dramatikern och planerar rånturnén.

Lars Norén som geniet byggs effektivt upp, ett sensationellt smörande som kulminerar med att ett rökningstillstånd utverkas till hans ära inom anstaltens murar – sjutreorna applåderar förbluffat denna övermänniska. Röken blir hans rustning mot fångarna som han fruktar.

”7:3 Återbesöket” är i första akten en satirisk skrattfest, en skoningslös vidräkning med genikulten och vad den gör med en människa och ett samhälle. Här når den slutpunkten: död. Gustav Levin gör en fin tolkning av Norén, lyckas kombinera pondusen med den för pjäsen nödvändiga komiken. När en mer allvarlig ton tränger sig in i andra akten, sjunker pjäsen ihop något, och utan skratten blir de aningen smaklösa inslagen mer markanta.

Får man göra så här? En trist fråga, men en som många ställer sig, antar jag. Att sätta faktiska personer i fiktionen är ingenting nytt, och skillnaden denna gång är väl bara att resultatet är mer svartmålande än vanligt. Ett karaktärsmord är emellertid inte särskilt upprörande jämfört med riktiga mord.

Pjäsen som fångarna först ska spela är ”Oidipus”. Med ”7:3 Återbesöket” begår Dennis Magnusson (manus) och Dennis Sandin (regi) sitt eget fadersmord i form av vinterns teatersnackis.

Mer läsning

Annons