Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kravbrev regnar hos Folkteatern

/
  • Angeläget. Communityrteater med Rolf Berlin i rollen som skuldsatta politikern Anders.

”Lyxfällan” på Folkteatern, hinner jag tänka. Men det är en orättvis jämförelse, för medan programmet ”Lyxfällan” har ett element av gotta-sig-tv, inbjuder ”Jag lägger mina räkningar i tvättkorgen” till identifikation med de skuldsatta.

Annons

I ”Lyxfällan” handlar det om överkonsumtion som gått bananas – i denna pjäs vittnar istället en mamma om att hon måste hålla sina barn hemma från dagis de dagar då de uppmanas att ta frukt med sig eftersom hon inte har råd med det.

”Jag lägger mina ...” är ett resultat av ett så kallat community-projekt, ett fenomen inom teatern som vi har skildrat flera gånger på dessa sidor. Teatern tar plats i människors vardag och använder sig av den erfarenheten för att skapa en föreställning med stark samtidsnerv.

Här har man valt att låta två professionella skådespelare gestalta skuldproblematiken, medan de skuldsattas vittnesmål från verkligheten spelas upp på två skärmar som flankerar scenrummet. Klokt. Vanliga människor är utgångspunkten för communityteatern, men det finns inte något egenvärde i att de också ska stå på scenen. I vissa fall förhöjs föreställningen av detta, men som regel är det bättre att överlåta skådespeleriet till proffsen.

Alla rösterna i ”Jag lägger mina ...” är olika, men det som förenar dem är skulden. Två ytterligheter spelas upp – den medelålders politikern Anders, som trots att han blir kommunalråd har gamla skulder och kronofogden som flåsar i nacken, och Jessika som efter otur med pojkvänner och annat strul i livet kapitulerar inför sin privatekonomi. Ytterligheterna är självklart inte en slump. Vi ska se att alla kan fastna med svansen i skuldfällan.

Dramatikern Max Hebert har skrivit texten utifrån de workshops med skuldsatta som har anordnats. Han har tidigare skrivit pjäser om ämnen som sexbrott och nätmobbing, ämnen där det finns risk för att skuggan av en pekpinne ska skymma hela föreställningen. Men bland Max Heberts talanger finns förmågan att skriva pekpinneteater med pekpinnen så väl gömd att den är svår, nästan omöjlig att hitta.

Reine Lööf är en veteran i community-sammanhang, och han har regisserat en pjäs med bra flyt och många fina detaljer, som när Cecilia Wernesten som Jessika spelar mot sina egna knytnävar och fötter som tar rollerna som kronofogde, bankman, affärsidkare och politiker. En annan fin detalj är de vita kravkuverten som singlar likt snö över scenen. Mot slutet lyfts själva community-processen in och historierna knyts till verkliga människor.

Cecilia Wernesten och Rolf Berlin spelar sina roller med känslomässig skärpa, men scenerna som spelas live kan inte konkurrera med vittnesmålen från skärmarna. I synnerhet blickarna, som har svårt att möta kameran och som uttrycker den skam som förknippas med skuldsättning.

En halv miljon människor i Sverige har allvarliga ekonomiska problem. En siffra som räcker för att visa vilket angeläget ämne det är att skildra på scenen.

Mer läsning

Annons