Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nedstigning i ett privat helvete

/
  • Köksgolvsrealism. Joel Torstensson och Susanne Hellström i Dalateaterns uppsättning av ”Natten är dagens mor” som gästspelade på Folkteaterns scen i Gävle.

Annons

”Natten är dagens mor”, Lars Noréns genombrottspjäs från 1982, är den första klonen i den norénska utforskningen av familjens fängelse. En lång, alltmer uppskruvad nedstigning i ett privat helvete, där lågor och demoner har bytts mot ett litet nedgånget hotell anno 1956, med spritångor i stället för svavellukt. I Dalateatern och regissören Åsa Ekberg Kentros nedbantning av texten är det spritångorna som blir det dominerande inslaget.

Lars Noréns berättelse om dessa fyra familjemedlemmar på ett hotell, med en svag och alkoholiserad far, en kvinna som är på väg att tröttna och två söner som väljer olika vägar att handskas med känslokaoset hemmavid, bär självbiografins prägel, där författaren själv syns i den drömmande och läsande David.

När vi sätter oss framför hotellets kök, med en liten telefonkur som brukas som kontor och skåp att gömma sprit i, har replikerna för länge sedan skrivits, rollerna blivit tilldelade och oåterkalleligen fastväxta i deras identiteter. Vad vi inte vet är om detta är punkten där familjetragedin kulminerar, eller om det bara är ännu en dag, ännu en natt. Skulderna växer för den förtvivlade hotellägaren Martin, medan frun Elin inte vill ta i honom, och den äldsta sonen Georg försöker slita sig ur familjens magnetism, medan David stänger in sig på rummet och skyr omvärlden.

Med en fokusering på alkoholismen blir det naturligt att fadern, spelad av Yngve Sundén, får en central roll, när han växlar mellan patetiskt förnekande, förtvivlan och peppiga illusionsnummer. Det är i de senare som han övertygar mest, med en viss reservation för de andra tillstånden. Alkoholister spelar också de en roll som uppehåller en fasad. Den norénska dominerande modern är inte lika dominant, och David är en ömsom tonårskaxig, ömsom barngråtande Hamlet-gestalt, som förtvivlat pressar bort en omvärld som kramar sin hand hårdare om honom.

I programbladet skriver teaterchefen Gugge Sandström att titeln är positiv, och att det går att bryta destruktiva mönster, med den avslutande frågan ”vad tror du?” Nej, något sådant gryningsljus, fött av den hemska natten, ser jag inte i slutscenen, där familjen tränger ihop sig i sängen, evigt bundna till varandras olycka – endast en respit till nästa morgon, en dröm om ett annat liv.

Mer läsning

Annons