Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På scenen vidgas bokens berättelse

/
  • Jessica Liedberg, Sven Ahlström, Gerhard Hoberstorfer och Ann-Sofie Rase delar på huvudrollen när Karl Ove Knausgårds storverk
  • Svante Weyler, förläggare som har givit ut flera böcker som sedan blivit teater.
  • Lars Väringer spelar Hugo Rask och Åsa Forsblad Morisse spelar Ester Nilsson i dramatiseringen av Lena Anderssons roman
  • Åsa Forsblad Morisse spelar Ester Nilsson och Lars Väringer spelar Hugo Rask i dramatiseringen av Lena Anderssons roman
  • Regissören Karin Parrot Jonzon ger väninnorna en starkare roll när

Att göra teater av självbiografiska böcker är en stark trend – men varför behöver teatern litteraturens draghjälp?
– En kommersiell förklaring är att kampen om publiken hårdnar. Det är en enorm fördel att personen redan är känd, säger Svante Weyler, förläggare till flera böcker som dramatiserats.

Annons

Karl-Ove Knausgård är det senaste exemplet; den rosade uppsättningen "Min kamp" på Kulturhuset Stadsteatern bygger på författarens självbiografiska mastodontverk. Tidigare har bland andra Ann Heberlein och Felicia Feldt kunnat se sina liv dramatiserade och spelade på teaterscener. Nu plockar Uppsala Stadsteater – som på senare år gjort sig ett namn med just teater baserad på böcker eller verkliga händelser – upp ännu en omtalad bok: "Egenmäktigt förfarande".

– Jag saknar samtal på scenen som handlar om någonting. I det här fallet dissekeras passion. Jag tycker också att det behövs pjäser om kärlek där man skildrar det från ett kvinnligt håll, säger Karin Parrot Jonzon som dramatiserat och regisserat uppsättningen utifrån Lena Anderssons uppskattade roman från 2013.

Hon känner igen diskussionen om varför så många av landets teateruppsättningar de senaste åren har baserats på omtyckta romaner.

– Man utgår från att det skulle vara något dåligt att göra så och då frågar jag mig: Ska det vara karantän innan man får göra teater av en bok?

Svante Weyler ser dels en krasst ekonomisk förklaring till att så många böcker, inte bara självbiografiska, plockas upp av landets teatrar: det är lättare att marknadsföra det som redan är känt.

– Men att man gör teater av självbiografiska böcker tror jag har att göra med att det är så intressant att ställa historien om en människa på scenen. Se på "Sommar"-programmen i radio som följer en bestämd dramaturgi, från mörker till ljus, eller på "Skavlan". De medverkande ska helst ha haft cancer, som avslöjas fem minuter in i intervjun, och sedan ska man ha övervunnit den. Det ligger i tiden att premiera en individuell heroism.

Liksom "Min kamp" fick dramatiseringarna av såväl Ann Heberleins som Felicia Feldts böcker fint mottagande. När det fungerar bra kan teatern addera något till berättelsen och Svante Weyler minns att Karin Thunbergs bearbetning av Felicia Feldts bok inte överrensstämde till det yttre.

– Det är en kvinnas rop eller utbrott till sin mor, och i slutet av pjäsen gjorde skådespelaren om publiken till modern. Historien vidgades från att handla om en mor och en dotter till en berättelse om mödrar och döttrar.

För Karin Parrot Jonzon är dramatiseringen en möjlighet att ge texten kött och blod. Romanfigurerna Hugo Rask – som regissören Roy Andersson har konstaterat bygger på honom själv – och Ester Nilsson lever vid det här laget vidare utanför bokens pärmar.

– Det har nästan blivit så, man säger att hon är en typisk Ester Nilsson eller han en typisk Hugo Rask. Men jag vill plocka ner dem från piedestalerna – och där kan teatern i bästa fall hjälpa till.

Mer läsning

Annons