Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rabaeus Harpagon köttberget inkarnerad

/

Annons

Harpagon, den girige, tillhör enprocentarna, för att använda Occupy Wall Streets terminologi. Den procent av befolkningen som sitter på tillgångarna, livrädda att de ska slitas ur deras beniga fingrar. Och ingen av dem är räddare än Harpagon som draklikt vaktar sin skattkista i Molières klassiker från 1668.

Många har kommit för att se Johan Rabaeus spela sitt livs roll, inte bara här i Gävle och under Riksteaterns turné i landet, utan även på föreställningens hemmascen Dramaten. Molières pjäser är måhända inte allas kopp te, men alla vill se ett stort framträdande, den kolossala kollision som uppstår när rätt skådespelare möter rätt roll.

Rabaeus tar Harpagon över på rätt sida av karikatyren. I den effektfulla, snäckliknande scenografin, där skuggorna tornar upp sig över väggarna, vacklar han omkring med sin skattkista. Man väntar halvt om halvt att han ska Gollum-väsa ”my precious”. Han ska till att gifta sig med sonens älskade, men som alltid hos Molière vet man att lyckan endast är till för de unga, och förresten vill han mest ha henne för hemgiften. Sin egen dotter ska han sälja bort till en förmögen herre som inte behöver motta någon hemgift.

Johan Rabaeus harklar och fräser fram sin Harpagon, svär och skriker, de misstänksamma blickarna far som pilar över scenen. Han gör sig själv till ett under av anskrämlighet. En av föreställningens många höjdpunkter är när han svassar runt inför äktenskapsmäklerskan Frosines falska komplimanger – varav hennes försäkran om att hans ”katarr bara är klädsam” är världsrekord i smörande – samt den när han tar henne på orden och med glasögon och rödmålade läppar möter sin brud, med ett utseende som påminner om Skräphögen i ”Fragglarna”.

Behållningen med ”Den girige” är den att se någon bete sig riktigt illa. Samma mekanism som en gång i tiden gjorde JR Ewing från ”Dallas” till en favorit i det svenska folkhemmet.

Texten har moderniserats, bland annat med en lyckad allusion till kung Carl Gustaf Bladvändaren och en parodi på tonårssnack ur Harpagons mun. Även pjäsens ämne, girigheten, har en aktualitet som aldrig blir dammig, och som regissören Gösta Ekman påpekar i programbladet ter sig girigheten extra välputsad i våra dagar. Men jag ser specifikt 40-talisternas girighet i Harpagon, som görs till urtypen av den bullriga, dominerande 40-talistgubben som står i vägen för ungdomen. Köttberget inkarnerad.

”Den girige” är inte en enmansshow – Omid Khansari gör en härlig Mäster Jacques, bland annat – men näst intill. När Johan Rabaeus tillfälligt lämnar scenen längtar man efter hans återkomst.

Mer läsning

Annons