Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rasande skickligt, Folkteatern

/

Annons

Folkteatern är i Gävle, i full gång med sin andra spelvecka. Gävle betyder inte bara hemmascenen mitt i stan utan teatern syns lite överallt, till exempel i Sätra, Bomhus, Hedesunda, Norrsundet och Bönan.

Själv ser jag ”I.D” tillsammans med ett gäng nior på Stenebergsskolan. De är inga av teaterns stamkunder precis, några har tydligt pirr i kroppen, somliga vill helst höras mest själva och vissa är drabbade av våldsam trötthet. Men merparten låter sig dras in i de oväntade svängarna och hisnande turerna i ”I.D”.

Föreställningen är snabb med mycket action och våldsam död. Och bakom puffrorna, knivarna och det eviga regnande i den ryms stora frågor: hur lever vi medan vi lever?

Rasmus Lindberg heter den unge dramatikern som skrivit en text som verkligen dansar fram, ibland på slak lina. Från skolsalen svisch in i knarkarkvarten; och så ut på regnvåta gator och in i oändliga korridorer och in i sjukhus och ut i nya, skrämmande möten. Hur ska huvudpersonen kunna klara sig ur alla knipor? Den där privatdetektiven med sin hatt och fimpen i mungipan, vad vill han egentligen?

Och vad vill vi som sitter där med andan i halsen?

”I.D” kör hårt också med oss. Inte genom att anfalla oss utan genom att rycka oss med in i den här dödligt farliga historien och låta oss förstå att den angår oss i högsta grad.

Och det är nog också regissören Olle Törnqvists förtjänst. Hans musikaliska känsla genomsyrar föreställningen.

”I.D” ser ut att födas i en lek mellan skådespelarna Cecilia Milocco och Martin Pareto. De utmanar varandra och så vips är de där, mitt i den livsfarliga historien som de berättar för varandra och triggar varandra med.

Och hela tiden håller de kontakt med publiken, tar den med på resan liksom. Det är rasande skickligt gjort. n

Mer läsning

Annons