Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så ska det spelas, barn!

/

Annons

Konstiga krafsande ljud från väggarna blir aldrig desamma efter att ha läst Neil Gaimans och illustratören Dave McKeans ”The Wolves in the walls”, och när Folkteatern nu gör barnteater av boken mjölkar de materialet på varje droppe skrämselhumor.

Lilla Lucy hör ljuden av vargarna som bor i husets väggar, men hennes föräldrar viftar bort hennes farhågor. Dessutom, meddelar de henne, så vet alla att om vargarna kommer ut ur väggarna är allt slut. Inte riktigt det som en rädd flicka vill höra. Och så spränger vargarna plötsligt ut ur väggarna. Familjen får fly ut till trädgården, där ett nytt liv planeras på Nordpolen eller i rymden, medan vargarna rumsterar inne i deras hus, äter deras sylt, spelar deras tv-spel och poppar deras popcorn. Men Lucy upptäcker att familjen kan bo där vargarna har bott, i väggarna. Med fasa ser de på hur vargarna lever rövare i deras hem, ända tills de får nog – för om vargarna kan komma ut ur väggarna kan människorna göra det också.

Att motsvara Dave McKeans läckra illustrationer måste vara en mardröm för en scenograf, men med små medel har Katrin Brännström byggt upp en trovärdig värld, främst genom att överlåta så mycket som möjligt åt publikens fantasi. Flyttbara skärmar blir väggar och skuggor utnyttjas effektfullt för att ge rymd och rörelse i scenrummet.

Eftersom skådespelarna samtidigt spelar familjen och vargarna, kombineras vardagskläderna med vargpäls baktill, som ser ut som rygghårsproblemet från helvetet. Lösningen blir samtidigt en snillrik kommentar kring dualiteten i berättelsen, där rollerna angripare/angripen kastas om. Under föreställningens skräckklimax åker även vargmasker på.

Först har jag svårt att se Arabella Lyons som Lucy, men snart etablerar hon sig som barnens identifikationspunkt genom sin barnsliga mimik och utsatthet. Björn Johansson ser ut att ha vansinnigt roligt när han får spela dryg storebror. Ja, hela ensemblen ser ut att ha vansinnigt roligt, och det är en glädje som smittar.

”Vargar i väggarna” är en föreställning där skräckskriken och skratten smälter in i varandra. Skolklassen som jag satt tillsammans med i publiken såg ut att sitta i en vild karusell. Men ”Vargar i väggarna” har fler bottnar än omedelbara fysiska reaktioner – som att de vi är rädda för kan gå och vara lika rädda för oss.

En rapp, rolig och ryslig upplevelse, utan en sekund av dödtid, som skulle kunna utgöra en modell för hur barnteater ska spelas.

Fotnot: Recensionen avser en skolföreställning. Offentlig premiär på lördag i Sandviken.

Mer läsning

Annons