Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Säkert om ytans tyranneri

/
  • Besatt. Niki Nordenskjöld hittar det rätta tonfallet som manar till medömkan snarare än förakt.
Foto: Teater Pseudo

En kvinnlig plastikkirurg sitter uppe om natten. Sömnen vill inte komma – den går inte att köpa, som allt det andra i hennes liv.

Annons

Hon håller en monolog som till en början rättfärdigar hennes yrke, som sedan försvarar flera av hennes livsval, och som till slut mynnar ut i de oundvikliga tankarna om det egna åldrandet med tillhörande kroppsliga förfall.
Föreställningen växer efterhand, från en nog så intressant reportagedramatik – utmärkande för Gävledramatikern Max Hebert – om plastikkirurgins värld till ett psykologiskt porträtt av en av dess utövare.
Kulturens hittills mest utförliga studie av plastikkirurgi är väl tv- serien ”Nip/Tuck”, men Teater Pseudo visar en mer rättvis bild av yrket, från de livsförändrande operationerna som ger patienter livsviljan åter till fettsugningar av anorektiska modeller.
Föreställningen är en djupborrning i ytan. Monologen kan liknas vid de inre snurrande tankarna som formulerats till ett första blogginlägg, och för att fortsätta den liknelsen är plastikkirurgen en Blondinbella-figur, som Niki Nordenskjöld spelar säkert och med känsla för det mänskliga i en på många sätt absurd roll. Hon är barnslig, rynkrädd och märkesrabblande à la Patrick Bateman. Niki Nordenskjöld hittar det rätta tonfallet som manar till medömkan snarare än förakt. Även om just detta är ett extremfall, är vi alla, mer eller mindre, fast i ytlighetens tyranni.
Regin har fina detaljer, som hennes maniska fipplande med bordsdukar och liknande för att gestalta besattheten av perfektion. Avslutningen saknar balansen som finns i resten av föreställningen, men som helhet är ”Med mina händer gör jag människor vackrare” ännu en text av Max Hebert med utsökt samtidskänsla.

Mer läsning

Annons