Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Scenversionen bättre än boken

/
  • BERÖR. Lars-Erik Berenett och Christian Arin får Mitch Alboms bok ”Tisdagarna med Morrie” att leva.

Jag har aktivt undvikit Mitch Alboms populära bok ”Tisdagarna med Morrie”, i misstanken att det är amerikansk livsvisdom i pastellfärger, hämtad i drive in-luckan. Pjäsen ”Tisdagarna med Morrie” gör mig inte nyfiken på att läsa boken. Jag är övertygad om att scenversionen är bättre.

Annons

Sportreportern Mitch Albom har gått vilse i karriären när han på tv får se att hans gamla älsklingsprofessor Morrie Schwartz är döende i ALS. Hans besök blir en serie av visiter, eller rättare sagt lektioner, där den alltmer sjuka Morrie berättar om hur det är att leva och att dö.

”Det vore kanske inget särskilt om det inte vore för det att historien är sann”, står i det programbladet, och jag värjer mig mot en sådan beskrivning, detta infantila krav att en berättelse måste vara sann för att ta den till sig.

Morrie Schwartz är inte ett under av klarsyn; de insiktsfulla replikerna är lika många som de banala. Men det är Christian Arin och Lars-Erik Berenett i sitt samspel som gör även det som är just pastellfärgat och Oprah-ytligt till levande. Christian Arin är perfekt som amerikanskt renskrubbad, och även om Lars-Erik Berenett till en början är lite väl förtjust i sitt eget kluckande skratt och knarrighet – något säger mig att detta gällde även för den riktiga Morrie – står han i den gradvisa förtviningen för ett rörande skådespeleri. De har en smågnabbighet som är lätt att tycka om, en ton som blandar citron i sockret. Trots innovativa sätt att föra texten till scenen, finns för många spår av boken och det upplästa kvar, men viktigast är att de i en pjäs som endast består av en lång dialog aldrig tappar samtalsgnistan.

I synnerhet de scener där lärare och elev kommer varandra nära, rent fysiskt, är svåra att inte beröras av. Som den sista tisdagen tillsammans, när Mitch står bakom Morrie och stryker honom ömt över huvudet. De fina orden och livsfilosofin har inte en chans mot ögonblicken av närhet, hud mot hud. n

Mer läsning

Annons