Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skimrande lila fanbärare in!

/
  • Den lille pajbagaren. Tycks vara ungefär en meter hög genom hela stycket, även när han gör frivolter. Först när han tar emot applåderna vecklar skådespelaren ut underkroppen. Han visar sig vara närmare en och åttio.
  • Stiliserade rörelser. Rörelsemönster, sång och musik följer den gamla kinesiska teatertraditionen Kungqu.

Annons

Det är små bagateller de spelar egentligen, Zhejiang Kunqu-teater. Påminner om våra egna gamla folksagor. Om kvinnan som skiljer sig från sin man för att hon tycker han är en mes. Och i stället gifter sig med en enkel snickare, bara för att se sin exman morska upp sig och göra en strålande karriär. Ångrar sig. Önskar sig honom tillbaka för att få leva ett liv i lyx och överflöd.

Och om munken som rymmer från klostret och träffar en likaledes förrymd nunna. Förälskar sig. Gifter sig.

Och om den fule lille pajbagaren som uppfostrar sin bror, som så småningom växer upp och blir stilig, stor och hjältemodig och dödar tigrar i bergen.

Det är den sortens historier som är det dramatiska grundstoffet för Zhejiang Kunqu-teater. Det intressanta i det här gästspelet på träteatern i Järvsö är att se hur de här historierna sedan gestaltas, förädlas i Kunqu-teaterns givna gamla ramar.

Kunqu-teatern var den dominerande formen av teater i Kina mellan 1500-talet och 1700-talet. Den vilar lika stadigt på vart och ett av de tre grundelementen: musik, röst och rörelse.

Allt här är stiliserat. Och i olika grad i de fem små stycken som spelas tycks det mig – typifierat.

För visst märks det att de olika rollerna i grund och botten är typer, på samma sätt som i den europeiska Commedia dell´arte, som för övrigt hade sin storhetsperiod under samma tid som Kunqu-teatern var som mest populär i Kina. Här möter vi clownen, den unga ädla kvinnan, den enkle arbetaren, den råe högljudde vällustingen och den vise gamle mannen (skäggbeprydd, förstås).

Och stiliseringen är långt gången, förvåning uttrycks med en cirkelrund mun och uppspärrade ögon, glädje med ett högt klingande skratt, fylla med ett hejdlöst vinglande över scenen. Och sminket och kostymeringen – ja, ni ser ju bilderna.

Men trots detta finns en enorm precision också i det lilla, i detaljerna. I sättet att med blicken konfrontera publiken och sedan snabbt titta ner. I sättet att darra försiktigt så att en diskret skälvning avtecknar sig på tyget till klädedräkternas enormt långa ärmar. Och i sättet att gång på gång efter en intensiv händelseutveckling på scenen lugna ner allting med några korta småfågelsryckningar på huvudet – alltid synkroniserat med några enkla trumslag. Det där sista kan man ägna särskilt stor förtjusning åt.

Att se sjungen teater på kinesiska visar sig också gå häpnadsväckande bra. Trots att man inte begriper något av dialogen.

Men kanske är det ändå talande att det stora glansnumret av de sex småstycken som spelas också är det minst dialogdrivna och det mest akrobatiska. Intrigen är den enklast tänkbara. Två män hjälps åt att försöka tämja en häst, osynlig för oss. Efter tjugo minuter av kinesisk kampsportsbalett där tyngdlagen tillfälligt tycks upphävas på scenen lyckas de med det. Skimrande lila fanbärare in. Och ridå. n

Mer läsning

Annons