Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skriet från Norrsundet

/
  • Företaget har stängt dörren. I rummet sitter fem från facket, maktlösa. ”Jävla finnar” är ett utomordentligt scenens svar på maktlösheten i Norrsundet. Gestaltat av en övertygande skådespelarkvintett. På bilderna syns Ronnie ”Bäckis” Bäcklin och Sara Waller Skog. I bakgrunden skymtar Kent ”Lumpen” Lundberg. Foto: Tomas van der Kaaij

Skeppet är skjutet i sank och de kan ingenting göra. De fem från facket är inlåsta i ett rum så att de inte ska kunna informera sina medlemmar eller pressen om att företaget ska läggas ner. Och vad kunde de egentligen göra ens om de hade sin frihet? Strejka? Skrika? Skriva protestbrev? Ockupera?

Annons

”Jävla facket” heter föreställningen som gestaltar det här dilemmat – och som samtidigt är ett aktivt svar på det. De har inte makten över företaget, än mindre i dessa dagar när de stora företagen blivit så globalt verkande att avståndet blir oöverstigligt till de högsta hönsen.

Men de har makten över berättelsen om det arbete som de har gjort i Norrsundet och om den värld som de byggt med sitt arbete.

”Jävla finnar” är sprungen ur Norrsundets akuta verklighet. Och den känns så brännande i ett krisdrabbat Sverige att många fler bör få se den.

När arbetande människor tar till orda på scenen, som de gör nu i Norrsundet växer deras värde och värdighet. ”Jävla finnar” gör inte bara människan synlig utan låter en helt bygd växa ur historierna om den och plötsligt blir det väldigt gripbart och berörande vad en företagsnedläggning ställer till med.

America Vera-Zavala har skrivit pjäsen. (Och bra har hon gjort det, säger nån efteråt, fastän hon är en sån där stockholmare.) Hon låter de fem från facket förhålla sig olika till dödsdomen mot företaget. Någon är häpen, en annan nästan lättad, en tredje rasande och en fjärde grips av rent klaustrofobi, han tror sig ha hamnat i en ubåt på väg att sjunka. Den femte talar om den sorg som ska drabba samhället.

I ett gråtrist mötesrum endast möblerat med blädderblock och sammanträdesrum rör de fem sig nästan koreografiskt och möts i en rad korta scener där de ömsom träter ömsom umgås rätt avspänt. Från början nästan rörliga kommer de med tiden att fastna i fastlåsta positioner, som vore de bakbundna.

På så sätt kommer föreställningen att påtagligt gestalta den förlamning som känslan av maktlöshet skapar hos dem fem. De diskuterar alla möjligheter men den gordiska knuten, alltså hur företaget ska kunna räddas, den löser de inte. Lättare då att gräla med varandra.

Det gör dem med sån intensitet att man mitt i eländet kan bli väldigt upprymd av att lyssna på dem. I synnerhet som alla de fem på scenen, några gamla arbetarteaterrävar och andra nykomlingar, alla övertygande tar plats i den här berätttelsen och fyller den med stark närvaro.

”Jävla finnar” är vass i repliken, bitvis rolig. Men i botten finns ett allvar som griper starkt. Se den. n

l

Mer läsning

Annons