Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svår att urhärda – nödvändig att se

/
  • Rapport från utsattheten. Lars Noréns ”A la mémoire d’Anna Politkovskaja” visades i går i Gävle. Lätt att följa trots franskan, svår att uthärda för dess svärta och alldeles nödvändig att se. Foto: Théâtre National Bryssel

Annons

En sorgesång från tillvarons absoluta botten. Det är ”A la mémoire d’Anna Politkovskaja”. Ett stycke kolsvart Lars Norén. Här skildras en krossad värld, en värld efter kriget, där människorna är fråntagna det mesta, mat och jobb och vänskap och alla sorters värdighet.

Vad blir då kvar? Ur den här föreställningen som gästspelade i Gävle i går stiger en tunn strimma av hopp. Inte för den här gruppen människor som redan brutalt knuffats ut ur de mänskligt formade gemenskaperna, men för var och en av dem.

De svinar och horar, de slår och bespottar varandra, de släpar omkring i en verklighet som de knappast står ut med. Men, då och då glimtar ändå drömmen fram hos dem. Inte främst efter den tv-apparat som modern och hennes älskare surrar om, utan hoppet om mänsklig värme, en gnutta värdighet.

Men grundtonen är moll och grundfärgen svart i den här föreställningen. Scenen är inramad av korrugerad plåt. Vid sidorna ett par byggnadsställningar i stål. Över scen singlar en massa grå papper (tidningssidor?) som så småningom blir till en slarvig röra att prassla sig igenom.

I centrum kvinnan och mannen och kvinnans son Stoijko. De har ingenting utom varandra och de gör sitt bästa för att plåga varandra. De behöver pengar, äger inget utom sina kroppar. Så mannen säljer kvinnan, medan Stoijko ser på. Och Stoijkos pappa, som dyker upp efter lång frånvaro, säljer Stoijko till hugade herrar.

Köparna är lika mycket offer de. Utslängda i värld där de inte hör hemma, långt från fruar och trygghet, utan tillgångar och utan hopp om att kunna ta sig hem.

I korta scener skildras denna nådalösa värld. Den är en allas strid mot alla, en ändlös kamp om hackordningen och matbitarna och klädesplaggen. Ingen skrattar någonsin, ingen bryr sig om den andre. Barnen, tioårige Stoijko – fantastiskt gestaltad av Agathe Molière – och hans blinda väninna, lever det hårda vuxenlivet och kan bara ibland glömma sig och leka som de barn som de är.

Scen läggs vid scen och de bildar tillsammans ett mönster av en fruktansvärd postkrigisk värld där det mesta har gått sönder och verkar omöjligt att hela. Och ändå detta hopp som också gror i pjäsens och föreställningens själva svärta.

”A la mémoire d’Anna Politkovskaja” är lika nödvändig som den döda journalist som bär dess namn.

Mer läsning

Annons