Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teatersällskap gör sluga turer

/
  • Gudfruktiga.  Berit Carlberg och Björn Gustafson i Mobergs folklustspel som gick i Sandviken i söndags och ges i Gävle i kväll. Foto: Martin Skoog

Ännu en gång öppnar regissören Jan de Laval dörrarna till Vilhelm Mobergs folkligt komiska scenvärld. Och kryddar den med sång. Precis som han gjorde i ”Marknadsafton” för två år sedan, då med lyckat resultat.

Annons

Den här gången får vi se änkeman Andreas Jarl ta snabba kliv mot ett nytt äktenskap – med allt vad det bör innebära av god mat och omvårdnad – bara för att vid lysningskaffet gripas av eftertankens kranka blekhet: det kan ju kosta också! Och innebära förändringar som han alls inte har räknat med.

I bägge pjäserna är äktenskapet i första hand en ekonomisk transaktion, i någon mån också en praktisk fråga. Men när gamle Jarl söker maka tillkommer ytterligare en dimension: vad händer med arvet? Hans döttrar fikar båda efter sin faders hus.

”Änkeman Jarl” är en klurig liten pjäs, en bagatell med sting i replikerna och skriven med tydlig ömhet för dess gestalter. Den blivande bruden Gustava, granne och änka, må verka snål, men hon har ju sina skäl. Och änkemannen själv, han sliter med tomheten efter sin Kristina, allt som han plötsligt måste göra själv fast han inte kan och vill, och med döttrarna som lägger sig i hans liv.

Egenheterna kan verka knutna till en samhällsform, bondesamhället, och en tid som är förgången. Men tusan vet, det luktar allmänmänsklig svaghet lång väg om änkemannen och hans omgivning.

Björn Gustafson som Andreas Jarl betonar det allmänmänskliga i änklingens läge, hans dysterhet och stigande irritation över alla som vill lägga sig i hans änklingsliv. Därför blir tanken på äktenskap en praktisk utväg snarare än en ekonomisk för honom.

Även Berit Carlbergs Gustava tänker praktiskt. Men hos henne anar man också tydligt beräkningen mitt i all charm, det är fint.

Deras sluga turer kan man njuta som de är. Men regissören Jan de Laval har den här gången kryddat anrättningen med frireligiösa läsarsånger som ensemblen framför med viss ironi. Det jordiskt krassa räknandet går även i pjäsen hand i hand med gudfruktigt tal.

Ändå fungerar det inte riktigt. Driften med sångerna, för en drift finns där även om de ofta framförs väl, skär mot pjäsens trohet mot sin tid och sina gestalter. Det är som om regissören inte litade på att de kan vara både gudsfruktiga och högst jordiska.

Men det kan de ju, det är en del av poängen.

Mer läsning

Annons