Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tusen tack ska du ha, Dramaten!

/

Om man vill uppleva skådespelarkonst in på bara skinnet ska man gå på en sådan ”gestaltad läsning” som den som Dramaten gjorde på Gävle Teater i torsdags. Det är en nästan svindlande upplevelse att se och höra hur orden smyger sig upp ur manuskripten, in i skådespelarna, får kropp och berörande liv.

Annons

En oktett från Dramaten, sju skådespelare och en pianist, spelade Victoria Benedictssons ”Den bergtagna”. Det är en scenisk berättelse om en oerfaren småstadskvinna som kommer till Paris och blir förälskad i och förförd av en berömd fransk skulptör. Hon blir så att säga bergtagen; i och med att hon fastnat för den här mannen finns ingen annan utväg för henne än döden.

”Den bergtagna” handlar om Victoria Benedictsson själv, slog litteraturprofessorn Birgitta Holm fast i sin inledning. Om Benedictssons förödande kärleksaffär med den uppburne danske kritikern Georg Brandes.

Kanske det. Säkert har hon inspirerats till pjäsen av sina egna erfarenheter. Men, väl så intressant att fundera över är väl huruvida den här pjäsen förmår att berätta något och beröra än i dag. Om den alltså har ett litterärt eller dramatiskt bestående värde.

Det har den. Styckevis är den briljant. Som till exempel i den långa scen där förföraren liksom bakbinder kvinnan med sitt prat om frihet och att mötas utan krav. Jo tack, vi ser nog vems frihet han egentligen anbefaller när han predikar att hon ska vara fri att välja varje steg i deras relation. Hans frihet är förklädd hjärtlöshet.

I partier känns pjäsen lätt förlegad. Den långa uppbrottsscenen blir väldigt omständlig – även om Stina Ekblad som den bergtagna själv förmår variera de många avskeden och fylla dem med alla de motstridiga känslor som kan tänkas röra sig i en människa som har nått vägs ände.

Över huvud taget är Ekblad liksom självlysande i rollen som småstadskvinnan Louise. En lite förtorkad kvinna som blommar upp och får liv av förälskelsen. Men som isoleras av ett hemlighetsmakeri kring relationen och då sjunker ihop igen.

Pontus Gustafsson lite torra förförarton sitter fint. Det här är en man vars berömmelse och rykte är honom till minst lika stor hjälp i förförelsens stund som hans manliga tjuskraft.

Kring de här båda ett utmärkt gäng där Irene Lindh som en väninna och Björn Granath som hennes partner i korta scener lyckas ge bilden av ett förhållande i förfall och sammanbrott. Mycket bra.

Det märkliga med ”Den bergtagna” är att fast den visar på en otidsenlig konflikt mellan könen – kvinnor går väl inte längre under av olycklig kärlek? – så känns den ändå bitvis märkvärdigt aktuell. När Benedictsson sätter kniven i manliga och kvinnliga beteenden frilägger hon också mönster som vi kan känna igen än i dag.

I vart fall får den här eminenta ensemblen oss att tro det.

Med ”Den bergtagna” avslutade Dramaten ett gästspel i Gävle som bjudit på flera olika uttryck; filmad teater, ung teater, gestaltad läsning och en traditionell uppsättning. Det har varit rena festen för oss teaterbitna. Hög kvalitet i alla delar och så har vi fått uppleva vilken rikedom det är för Sverige att ha en sådan här ensembleteater.

Jag kan knappt bärga mig till nästa gästspelsperiod. Dessemellan ska jag nog försöka ta mig till Dramaten igen. Det är mycket liv i kolossen vid Nybroplan!

 

Mer läsning

Annons