Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ubah Musses öde

/

Annons

Vi är inte bäst på att spela rollen som oss själva. Utanför scenen finns det ingen som gör rollen bättre, men scenen är en annan värld, där det inte är en självklarhet att du är bäst lämpad för en roll bara för att den råkar vara baserad på ditt liv.

Ubah Musse har huvudrollen i föreställningen om sitt liv, och för att vara amatörskådespelare gör hon den bra. Men trots detta finns det en distans, fastän allt som sägs har hänt henne på riktigt.

Mia Törnqvist har dramatiserat hennes berättelse om att komma som ensamkommande flyktingbarn från krigets Somalia, en monolog om soc, flyktingförläggningar, längtan efter hemlandet och modern, om kampen för att accepteras i Sverige och om att mötas på flygplatsen av den kalla vindens örfil.

Berättelsen är fylld av sorg och ensamhet, men Ubah Musses karisma, som förstärks av färgglada scenkläder, gör att upplevelsen ändå inte blir tung, och den yngre versionen av henne själv möter motgångar och orättvisor med uppfriskande ilska snarare än tårar.

Scenografin är minimal, likaså regin. Orden står i centrum. Jag tycker om hur berättelsen aldrig förminskas till att handla om ensamkommande flyktingbarn generellt, utan hela tiden är Ubah Musses personliga öde.

Föreställningen lyfter först när Ubah Musse reser tillbaka och återser modern. Då spelas, i avsaknad av skådespelare, scenen upp i fantasin, och man får en glimt av materialets potential.

Ubah Musse har måhända inte skådespelarens alla verktyg, men hon har en star quality som gör att hon ändå inte drunknar uppe på scenen.

Mer läsning

Annons