Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför så polerade?

/
  • Sceniskt famntag. Göran Stangertz och Kajsa Ernst i ”Tills döden skiljer oss åt...”. Foto: Urban Jörén

I lätt ton söker sig paret Giles och Lisa fram genom det minerade landskap som är deras äktenskap.

Annons

 Han har just kommit hem från sjukhuset med en bula och en minnesförlust som bevis på att han råkat ut för något. Han vill veta vad som hänt honom. Hon vill leda honom tillbaka in i hans gamla vardag där han var deckarförfattare och levde ett harmoniskt liv med henne.

Om det nu var så.

Ingenting är riktigt som det verkar i ”Tills döden skiljer oss åt...” av den franske dramatikern Eric-Emmanuel Schmitt. I en slingrande verbal dans mäter paret sina krafter mot varandra. Olyckan som Giles råkat ut för visar sig vara något annat, hans minnesförlust likaså. Och hennes leende fasad ska också snart spricka.

Allt bottnar i den osäkerhet som kärlek kan frammana: Älskar han eller hon verkligen mig? Och: hur ska jag få visshet?

Men varken författaren Schmitt eller regissören Björn Melander tycks vilja ge plats för den stora skräcken som de där frågorna bottnar i. Schmitt leker med orden, till och med när tystnaderna och missförstånden mellan Giles och Lisa kommer i dagen är tonläget verserat och replikerna spirituella.

Den polerade ytan är så orubblig att undertextens starka känslor inte får en chans.

Nu kan vi se att Göran Stangertz och Kajsa Ernst är goda verbala dansörer men i föreställningen får de inte någon känslomässig kontakt med den avgrund som pjäsen rör sig över. Det är synd. n

 

Mer läsning

Annons