Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Thorell har blivit hemlighetsfull

/

Sandvikenpoeten Carolina Thorells femte diktsamling är tillägnad fadern, konstnären Eigil Thorell. Anne Brügge har läst en diktsamling som är mer svårtolkad än tidigare.

Annons

Sandvikens kvinnors skiftande öden var Carolina Thorell med om att plocka fram till antologin "Livfjädrar" med Anna Jörgensdotter och Helene Rådberg för några år sedan. Efter denna historieskrivning har hon nu återvänt till poesin. Kommit hem, fast på ett annat sätt, återvänt till de personliga källorna.

”Jungfrukällorna”, hennes femte diktsamling, är tillägnad fadern och konstnären Eigil Thorell som dog 2010, men vid sidan av honom nämns även dottern Olivia som faktiskt figurerat tidigare i diktningen: Barnet som reser sig och kommer att frigöra sig från mamman. Född 1997 bör denna Olivia nu vara så gott som utflugen.

Kvar står länken i mitten, modern som skriver. I riktning mot det uteblivna, som hon uttrycker det redan på första sidan. Hon står kvar med poesin som hjälp (efter att också ha varit redaktör för en konstbok om fadern). Att skriva poesi är att avstå från makt, föreslår hon, men det kan verkligen diskuteras, nog är det makt att fästa sin familj på pappret!

Däremot vill jag absolut hålla med om att poesin visar att döden står på livets sida, som sammanbindare av timligt och evigt, av det som tar slut och det som alltid kommer att finns kvar.

Efter den första sidans programförklaringar möter vi mytens Orfeus och Eurydike. Han lyckades med sin musik hämta sin älskade ur dödsriket, men inte kunde låta bli att vända sig om. Och se, det var förbjudet! Så han förlorade henne. Thorells par grälar på väg upp, trots begäret de delar. De har olika syn på sången och vardagen och andetagens rytm, olika syn på hur man påverkar varandra och utbytbarheten.

Förmågan att gå i tillit är ett tema Carolina Thorell bearbetat i åratal. Att våga ta egna steg, lita på sammanhanget, orka med avstånd, det är att bli människa, eller till och med bli minnet av en människa.

Den här gången är hennes dikter mer hemlighetsfulla och svårtolkade. Jag måste påminna mig om att poesi ibland skrivs för att dölja något viktigt, som ändå skymtar. Kanske gäller det särskilt när man vänder sig till en namngiven läsare och till en död.

Citat ur facktexter om källor och utflöden står som överskrifter. Som denna mångtydiga, lånade fras: Koncentrerat utflöde står i motsats till diffust utflöde som sker över en yta. Källan är ju en användbar bild som talar om ursprung, törst, rening, grund och kretslopp. Just en jungfrukälla sades vara en reningsplats för den unga, nyss barnsliga kvinnan, som kommit en man nära. Det är ett ganska belastat begrepp. Jag vill istället tänka att dikten är den källan, men min tanke är liksom dikten diffus.

I dikter om flykt och förintelse ställer Thorell det ofattbara mot ett förtvivlat skapande (Messiaens, Gubajdulina, Hill, Barnkonventionen). Ett par barnstrumpor hänger över en stolsrygg, och det syns utbuktningar efter fötterna. Saknad eller spår av en katastrof, jag vet inte.

Det finns flera regndikter och i en återkommande en ramsa med Jesus fem sår: handen handen foten foten sidan. Morgonen kommer i en dikt med regn som liknar tårar. Det regnar läkande över såren, men egentligen är det nog orden som faller, läkande.

*

Mer läsning: Intervju med Carolina Thorell.

http://www.arbetarbladet.se/kultur/jag-skulle-vilja-saga-allt-pa-tre-valdigt-sjalvlysande-sidor

Mer läsning

Annons