Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tiden har hunnit ikapp Paula Fox

/
  • Paula Fox tillhör de författare som har återupptäckts under senare år.

Ännu en bokskatt har grävts upp ur damm och spindelväv. En av 2014 mest hyllade böcker skrevs 1965, ”Stoner” av John Williams, och nu pockar ännu en av dessa glömda romaner på uppmärksamhet: Paula Fox ”Förtvivlade människor”.

Annons

Någon ”Stoner” är det inte frågan om, jag har svårt att föreställa mig att ”Förtvivlade människor” ska nå människor på samma sätt som Paula Fox roman har gjort. ”Förtvivlade människor” är en roman som är svår att ta till sitt hjärta, däremot kan man lätt beundra hantverket i den – Martin Gelin citerar i sitt förord författaren David Foster Wallace som menar att ”språket inte verkar vara skrivet på papper, utan snidat i trä” – och hur den smala lilla volymen tycks expandera under läsningen. Mycket ryms i de vita mellanrummen mellan orden.

De förtvivlade människorna heter Sophie och Otto Brentwood, gifta med varandra, boende i New York, stabil medelklass och barnlösa. Äktenskapet förefaller inte vara exemplariskt. De lever bekvämt och tryggt, men utanför deras dörr håller New York på att implodera. Brottslighet och misär solkar ner storstaden.

Romanen är mycket koncentrerad, ett dygn i deras liv, och denna dag utmärker sig för att Sophie blir biten av en katt. Hon befarar att katten är rabiessmittad, men drar sig ändå för att uppsöka sjukvården. Oron för kattbetet sprider sig som ett gift i deras tillvaro.

Ingenting sker av en slump hos Paula Fox, och kattbettet är en symbol för någonting mycket större. Sophie öppnar upp sig för världen utanför, sträcker bokstavligen fram handen. Maken Otto, den kyliga juristen, varnar däremot för konsekvenserna av vad det kan föra med sig, och hans farhågor besannas. ”Förtvivlade människor” skrevs 1970, men medelklassens dilemma inför hur världen utanför de ombonade hemmen ska hanteras har inte förändrats mycket. Varje gång som medelklassen går in i en mataffär, och möter tiggaren som sitter utanför, ställs de inför samma val som Sophie och Otto.

En annan aspekt av romanen som jag känner igen mig i, är att paret Brentwood lever i en värld som de upplever vara i snabb förändring, en tillvaro som de inte längre riktigt förstår. Detta fascinerar, eftersom 1960- och 70-talet i dag framstår som relativt statiska jämfört med de snabba förändringarna i dag. Men det handlar förstås om perspektiv. Hur mycket förändring krävs för att vi ska uppleva att tillvaron är osäker och utan stadga?

En annan fascinerande effekt av att läsa romanen snart ett halvsekel efter att den skrevs, är att dåtidens problem får ett nytt ljus över sig. Som exempelvis storstadens förfall. Själva idén om den stora metropolen var i gungning, och medelklassen flydde de otrygga innerstäderna för villaförorternas sömniga lunk. Under läsningen börjar jag fundera över vilka av vår tids problem som i efterhand kommer att ses på motsvarande sätt av framtida läsare av romaner skrivna 2014, förutsatt att någon av romanerna överlever i bokhyllorna. En av förtjänsterna med att läsa äldre litteratur – de egna liven får ett annat perspektiv.

Paula Fox laddar sin roman med en krypande stämning, förstärkt av den korta tidsrymd som passerar mellan första och sista sidan. Det är lätt att föreställa sig detta som teater, ett intensivt kammarspel. Jag får aldrig riktigt grepp om paret Sophie och Otto Brentwood. Hos en sämre författare skulle detta kunna betyda ett misslyckande, men hos Paula Fox är det snarare en styrka. Det känns sant. För en utomstående är det alltid svårt att begripa vad som försiggår i ett äktenskap.

Mer läsning

Annons