Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till bords med en kulturkramare

/

Annons

Håkan Juholt chockstartade sin partiledarkarriär genom att komma ut som kulturkramare.

Han inledde sitt installationstal i våras med att predika om hur teater kan ge människor vingar.

Han skrev nyligen en artikel om en operauppsättning. Han är beläst nog att citera en modern poet.

Det är helt klart udda.

Kanske är det också äkta. Eller sockrig kulturretorik.

I går träffade jag Sveriges mest jagade och omstridda politiker som hoppas bli Sveriges nästa statsminister.

När allt annat rasar (bråk, popularitetssiffror) ägnar sig Håkan Juholt åt att till synes lugnt käka torsdagslunch (fisk, räkmojs och helstekt potatis) med en liten grupp företrädare för Gävleborgs kulturliv. Plats: Gävle Konserthus sammanträdesrum med öppen sikt mot Milles ”Änglar”.

I sällskapet: Folkteaterns chef Kurt Nylander, Konserthuschefen Beryl Lunder, Sandvikenförfattaren Bernt-Olof Andersson, kultur- och fritidsnämndens ordförande Lars-Göran Ståhl, landstingspolitikern Carina Holm. Ytterligare några socialdemokrater. Och så de båda Gävletidningarnas kulturredaktörer.

Inbjudna, visar det sig, som ett slags Kulturgävles ambassadörer.

Vill Juholt ha kultur ska han minsann få se på kultur, resonerade partivännerna i Gävle.

Håkan Juholt sitter till bords bredvid mig och jag hör honom brumma instämmande från under mustaschen när kultur & fritidsnämndens ordförande skryter om stadens kulturliv.

Folkteaterns lyckade genomförande av Teaterbiennalen, Gävle Konserthus satsning på Blåbärsklubben – som ska byggas ut till öppna förskolan Blåbärslandet.

Juholts mustasch hummar gillande.

Gasklockorna låter sig gästen särskilt imponeras av. Det är lätt. Så länge ingen nämner Estraden-debaclet och bristen på innehåll hittills i de fantastiska lokalerna.

Det är bara när Gävle Stadsbibliotek kommer på tal som kulturnämndsordföranden Ståhl får lite bekymmer. När utbyggnaden blir av? Mja. Realistiskt? År 2016? Mja. Snarare 2020.

Men min bordsgranne är nöjd. Han beundrar Milles-skulpturen utanför Konserthusfönstret, häpnar över kommunens innehav av en Henry Moore (”nu behöver man inte åka till Lousiana”), har tid med kaffe på maten och att sätta sig i Gevaliasalen för att höra Symfoniorkestern repetera. Längre tid än vad stressade kulturredaktörer uppenbarligen har.

”Gävle har ju profilerat som kulturstad”, konverserar Juholt. Vad tänker du på då?, måste jag fråga. ”Symfoniorkestern”. Han funderar. ”Ja, symfoniorkestern alltså”. Det är vad han vet. Och att vi ville bli europeisk kulturhuvudstad.

Hedersgästen envisas med att kalla Gävle bruksort, partivännerna rättar honom försiktigt och passar på att rikta samtalet mot Sandviken som ju dessutom har ett prisbelönt bibliotek.

”En gång åkte jag från Oskarshamn till Sandviken bara för att lyssna på jazz”, vittnar Juholt genast entusiastiskt.

Att den rikliga offentliga konsten, i synnerhet i rondellkonsten, engagerar Gävleborna gör honom så glad att han bjuder kommunen på ett gratistips: gör en digital rundtur i webbversion så att hela världen kan få ta del av sevärdheterna.

Tillbaka på redaktionen läser jag i pinfärska numret av Språktidningen som analyserat politiska tal:

”Språk används huvudsakligen för att knyta och vidareutveckla sociala band. Så är det i familjen, bland vänner och till mycket stor del på arbetsplatser. Och varför skulle inte detta gälla också i politiken?”, frågar sig Lars Melin, docent i Nordiska språk.

Det finns ju faktiskt politiska termer för saken, konstaterar han. Nämligen ”bygga nätverk” och ”förankra”.

Jag misstänker att det var det som låg på min tallrik under kulturlunchen.

Lämplig efterrätt är förmodligen att fundera igenom det faktum att kramar inte kostar.

Mer läsning

Annons