Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tjorven som blev kvar på skärgårdsön

/
  • Gunilla Linn Persson hittar rätt temperatur i

Vi börjar hos Ellinor. För vem ska man börja hos i Gunilla Linn Perssons nya roman om inte hos Ellinor?

Annons

Hon lever på Hustrun i Roslagen, fast hon aldrig har varit någons fru. Hustrun ligger vid människogränsen, bortanför den är det havet som härskar oinskränkt. Hon dricker sitt kaffe på bit, haltar, lever nära naturen, tar hand om sin sjuka och elaka far, hennes inre bilder är ”gammalmodiga, ibland bibliska” och landkänning är det vackraste ord som hon känner till.

För att skriva om människor i ensliga trakter, där tillvaron är kärv, fungerar skärgården lika bra som Norrlands inland. Gunilla Linn Persson skriver om skärgården som om hon kommit på den själv, likt en science fiction-författare som skapat sin egen planet. (Hon gjorde en gång i tiden tv-serien ”Skärgårdsdoktorn”). Strindbergs inspiration finns kanske där, men han skulle i och för sig ha ett och annat att lära av Gunilla Linn Persson också. Bit för bit bygger hon upp skärgårdens miljö. Miljöskildringen är kärnan i ”Hemåt över isen”, likaså vardagsdetaljerna i Ellinors liv, hur hon med möda får livet att fungera på Hustrun. Hon är en Tjorven som blev kvar. Men mitt i allt lyser också poesin, som ger hennes liv någonting mer än den dagliga kampen, och musiken från kyrkorgeln.

Allt hade kunnat fortsätta så, dag lagts till dag, om inte Herrman plötsligt återvänt till ön. Fågelmålaren som varit ute i världen hela livet, och som nu återser sin ungdomskärlek, men märkligt nog minns inte Ellinor riktigt vad som hände mellan dem. En dimma tycks ha drivit in i hennes medvetande. Och varför ger hon inte svar på varför hon haltar?

Parallellt berättar Gunilla Linn Persson en gammal, fruktansvärd historia från Hustrun, som ännu kastar sin skugga över ön. En stormig vinternatt, när barken blåste av från träden, gav sig öns ungdomar ut på isen, på väg hem. De nådde aldrig land. Efter det var ingenting sig likt på ön, och bittra anklagelser slungades mellan stugorna.

”Hemåt över isen” är en roman som växer för varje sida. När den är över saknar jag Ellinor och hennes Herrman. Likt Ellinor är Gunilla Linn Perssons bilder ”gammalmodiga” och naturliga, som plockade direkt ur Ellinors klosterträdgård. Det här är ungefär så långt bort man kan komma från medelklasskildringar från Stockholms innerstad som sysselsätter många av hennes författarkolleger.

Rätt värme är svår att få till i ett hus, inte är det lättare i en roman. Det drar definitivt inte om fötterna på Gunilla Linn Perssons Hustrun, inte heller är värmen klibbig och obehaglig. Hon hittar rätt sorts värme, den där som kan finnas i en gammal stuga när det blåser snålt utanför och vedspisen är lagommatad. När man gärna dröjer sig kvar i köket och bara är.

Mer läsning

Annons