Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tom Waits och andra röster

/

Annons

Vems röst är det egentligen vi hör när vi läser en bok? Vem är det som talar till oss i texten? Spontant vill man förstås svara författaren, eller möjligen karaktärerna som befolkar berättelsen i fråga. Men i ett litterärt verk kan ju rösterna tillhöra fler personer än så.

I senaste numret av Ord & Bild är ”Röster” temat, och här sätts en rad olika typer av röster som hörs i litteraturen och kulturen under lupp. En text handlar om Tom Waits ihärdiga stämningar av personer, vars handlingar han uppfattar som imitationer av hans säregna stämma. En annan rör frågan om huruvida poesin är lika beroende av sin orala framställning som man vill göra gällande.

I litteraturvetaren Jerry Määttäs bidrag, ”Med boken i örat”, fördjupas diskussionen kring ljudbokens betydelser. Han finner att ljudboken med inte minst sin bärbarhet griper in i tillvaron på ett helt annat sätt än den vanliga boken förmår göra: ”Med ljudboken förstärks läckaget mellan fiktion och verklighet, som om ett tunt membran av bilder och röster lade sig över vardagen.” Määttä beskriver hur han kommer att förknippa passager i olika böcker med platser där han läst, förlåt – lyssnat, till dem.

I ljudboken är det uppenbart att en röst i den litterära polyfonin utgörs av uppläsaren, medan det kanske inte slår en lika omedelbart att också det översatta verket är flerstämmigt. Under vinjetten ”Att flytta in ett annat språk” modererar poeten Sara Hallström ett samtal mellan tre översättare om det komplexa i att fläta samman en författares röst med sin egen.

Linda Östergaard fångar upp det paradoxala i översättarens situation i två åskådliggörande meningar: ”Jag kan bara tala utifrån mig själv. Jag kan aldrig bara tala utifrån mig själv.”

Ord & Bilds temanummer om röster illustreras av Jeff Olsson svartvita bilder av kalhyggen, där människor fäller träd och sjunger om vartannat. Här ljuder förutom sång också tonen av arbete och inte minst skogens egna klanger.

Tillsammans med texterna bildar de en väl sammansatt kör i tidskriftsform, där en stämma tränger djupare in än de andra: Inger Christensens dikt ”Epilogos” ur samlingen ”det”. Där en röst med en intensitet det är omöjligt att värja sig mot.

 

Mer läsning

Annons