Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Toms diktjag föder både text och barn

/
  • Ammande. Diktjaget i Tom Malmquists ”Fadersmjölken” är en ammande och skrivande man.

Det börjar med presentationen ”Jag heter Georg Louis Andersson. Det här är jag. Och det här är mitt bröstbarn.”

Annons

Och några bladvändningar fram:

”Kramperna i mina mjölkgångar.

Spädbarnets gomsegel, rundnätt stångjärnshammare.

Hjärtslag mot jorden”.

Spädbarnet ammas, leks med, föds, badas.

Men barnet läses också. Och skrivs. Fadersmjölken lämnar sina fläckar och spår. Sin berättelse.

 

, författaren och feministen Hélène Cixous har i sina teorier om ett specifikt kvinnligt språk – lekt med tanken på att kvinnor skriver med bröstmjölk. Bröstmjölken som det vita bläcket, alltså.

I Tom Malmquists nya diktsamling, ”Fadersmjölken”, är detta ställt på ända, vilket ju framgår bara av det språkligt obekanta begrepp som utgör titeln. Här är diktjaget en födande, ammande, läsande, skrivande – man.

Ändå är det inte fråga om någon Malmquists cixouska diktuniversum lyfter i stället frågan om det könsspecifika till en allmänmänsklig nivå. I litteraturen kan du vara vem du vill, en ammande far kan ta form, få kropp, ett barn kan näras och skrivas fram vid hans barm.

Relationen till barnet hör nära samman med den till texten. Cixous – igen – har också skrivit om att föda texten.

Det är det Malmquist gör i sin diktsamling, och den är en obändig historia som inte riktigt går att få grepp om – någon återgivning av en enhetlig berättelse kan jag tyvärr inte bjuda på.

barn föds och när föräldrakärlek börjar ta form. Det går liksom inte att berätta från A till B. Det är bortom.

Barnet och texten länkas ihop också genom litterära referenser, diktjaget läser Lindegren och Ekelöf, Oz och Proust. Och att skriva en bok, är det inte lite samma som att föda fram ett barn och vice versa?

att bygga bibliotek, skriva nätter, föda barn?”

Malmquists nya påminner rätt lite om den uppmärksammade och hyllade debuten ”Sudden death” som kom för ett par år sen, och som handlade om mansrollen i hockeyn.

Den var möjligen formmässigt knepigare, men trots det både rakare, rappare och enklare.

När manligheten nu vrids och vänds på i förhållande till det lilla barnet, är Malmquists språk visserligen vackrare, mer poetiskt men också väldigt mycket krångligare.

”Fadersmjölken” är inte omedelbart tillgänglig, men den är en omistlig uppvisning av litteraturens förmåga att skapa världar där sådant blir möjligt som inte är det någon annanstans. Och att mannen tillåts vara så mycket kropp, alldeles på det där kladdiga moderskapsviset, är fascinerande (och viktig) läsning.

Inte minst ger Malmquist läsaren en nära skildring av kärleken till ett barn, och ibland med formuleringar som är att njuta av länge:

”Från en bestämd plats i det ömsesidiga

kan jag varsebli alla breddgraderna i ditt fång

ett oupplösligt virrvarr av äkthet”.

Mer läsning

Annons