Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Torgskräck i tiden

/
  • Ensam tillsammans. Det nya Stortorget har känslan av vardagsrum. Ett rum för individen, inte kollektivet.

Jag brukar ta en omväg förbi Stortorget i Gävle bara för att känna på den sömniga sommarmorgonstämningen. Någon tar en fika på kaféet som öppnar välsignat tidigt. Någon som fortfarande ser välklätt sval ut skyndar med laptopväskan längs Drottninggatan. En krympande skara byggjobbare resonerar om dagens projekt.

Annons

Det är fint, nya Stortorget. Jag tycker det. Men i strikt mening borde det förmodligen inte kallas torg längre.

Jag menar, stället är ju inrett med matta och vardagsrumsmöbler.

Forna tiders härskare byggde vackra torg för att kunna visa upp sig för folket och ordna respektingivande parader.

Eller avrättningar.

Inte sällan har makthavare genom historien sedan blivit störtade på samma torg. Därför att den centralt placerade öppna ytan gett medborgarna chansen att samlas tillsammans och protestera.

Andra torg är ursprungligen marknadsplatser där viktiga vägar löpt samman. Somliga torg har ritats upp med linjal av fyrkantiga stadsplanerare. Men den gemensamma nämnaren är öppen plats.

Världens största torg, Tiân’ânmén Gua˘ ngch ˘ang, även kallat Himmelska Fridens, breder ut sig över 400 000 kvadratmeter.

 

”Möjligheternas torg” döpte Skellefteå sitt nyinvigda stadstorg till på 1980-talet. Möjligen på inrådan av någon käck konsult.

Det blev lite tårta på tårta.

Redan själva innebörden i begreppet torg är ju möjligheterna som det tomma utrymmet ger. Ett fritt rum (åtminstone så länge det inte patrulleras av pansarvagnar). En offentlig plats. Både stor och tillgänglig för alla. Det är människorna som fyller den med mening.

För er som inte vistas utomhus så ofta kan man beskriva ett torg som en fysisk form av Facebook.

På Stortorget undersöker en turistande barnfamilj de bruna trästolarna som placerats efter varandra som i tågvagnar. Ja, vart är vi på väg?

Mot framtiden, borde svaret lyda. Nya Stortorget har byggts för att stå sig länge. Man uppför inte ett torg varje dag. Det var fyrtio år sen sist.

Men i backspegeln kommer förstås det nya utseendet att visa hur vi tänkte 2010, vilka värderingar som präglar dagens samhälle – precis som 1970-talets torg vittnade om sin tids bergfasta tro på ett fritt land på solid grund, skapat av grävskopor och folkhemsbetong.

 

Så vad kan det nya Stortorget tänkas berätta?

En hel del om den nya individualismen inbillar jag mig.

Ytan är uppbruten i många enskilda enheter: Torghandlarnas militäriska rader. Skuggig hörna med lekplats under träden. Utekaféer som klänger längs kanterna. Den nytillkomna vägsnutten som befriats från biltrafik framför Flanör, och fått känsla av strandpromenad. Vattenspelet i en liten låda för sig. Grupper av väl tilltagna blompottor.

Ingenting särskilt dominerar.

Samma uppspaltning återkommer i stenläggningen. Plana hällar, olikfärgade hällar, gatsten, små och stora plattor, grussorter av skilda kvalitéer.

Spännande variation, enligt arkitekterna. Mångfald skulle förvisso kunna vara ett honnörsord.

Jag tänker att det plockiga nya Stortorget snarare är en bild av ängslighet.

Möjligen välvilja.

Allt och alla ska tillfredställas. Lite av varje. Också något gammalt (pylonerna) för säkerhets skull.

Något för var och en.

Men inget för kollektivet.

Det skulle antagligen bara se löjligt ut om ett demonstrationståg försökte få plats att marschera in mellan torgstolparna eller genom Nygatans prydligt anlagda grusgångar.

 

I den mån stadens nya torg är en samlingsplats för gemensamma sysselsättningar så handlar det om nöjesliv. Arrangemanget Sommarkväll. Talangtävlingar. Krogar. Bio. Fik.

Det är samma utveckling som när butikerna i centrum undan för undan ersätts av restauranger och kaféer. Senaste exemplen O’Learys och Pazzo. (Det är förresten typiskt att det enda som sticker ut på det ombyggda torget är den missanpassade Brända Bocken-klossen – och att just Filmstaden fått tillåtelse att flytta fram sin fasad).

Folk samlas på ”sina” ställen. Men skulle aldrig erkänna sig som medlemmar i ett kollektiv. De samlas för att ha privat roligt, under varumärken (vi som dricker Loka, vi som bär Acnejeans, vi som går på Goya, vi som hänger på just det här plejset), i föreställningen om att det gör dem unika. 

 ”Tillsammans” hette Lukas Moodyssons film om 70-talet. Den fick yngre generationer i biopubliken att fnissa.

Tillsammans anses mest fånigt numera.

Man ryms förvisso många på nya Stortorget men det är gjort som för att människor (familjer, par, kompisgäng) ska vara där mest för sig själva – och titta på varandra.

Svenskar tenderar att romantisera det kontinentala utomhuslivet. Vi vill också umgås ute. Eftersom vi samtidigt tillber Ikea och har designprogram på tv som kvällsbön inreder vi staden enligt samma principer som hemma. Mysigt.

Det talas om parker som andningshål i staden. Gröna oaser som förser oss med syre.

De stenlagda torgen är ett annat slags andningshål. Inte för kroppen utan för själen. Här luftar man tankarna.

I Boulognern är det okej att somna på en filt i solen. Men ett torg ska inbjuda till aktivitet. Köpslående, lek, pladder och evenemang. Möten, agitation och funderingar från en bänk.

Det definieras som sagt av sina möjligheter – vad som helst kan hända!

 

Vad som helst kan förstås fortfarande hända. Människorna kommer att fylla Stortorget med mening även om den nya utformningen på ett mer påtagligt sätt lägger sig i vilken mening.

Även om det har skett en förskjutning – från samlingssal till möblerat vardagsrum (som det också ogenerat kallas från kommunhåll).

Man fastnade inte oväntat för ett arkitektförslag med det hemtrevligt klingande namnet Damast vilket betecknar en gammaldags vävteknik och anspelar på stenläggningen som en mönstrad matta.

 

Karaktäristiskt för torg har alltid varit framträdande konstnärlig utsmyckning – ett riktmärke att samlas kring. Inte heller den traditionen upprätthålls.

Det nya Stortorgets nya konstverk, ”Blixtlås” av Kristina Matousch, är i och för sig intressant i sig men egendomligt diskret. Vilket förstås kan vara en följd av att Gävle i viljan att vara alla till lags valt att behålla pylonerna (Erik Höglunds ”Fuga” får fortsätta berätta om arbetaruppror fast en av pelarna dränkts i en markis).

Däremot försvann centralpunkten – fontänen.

Det goda är att nya Stortorget manifesterar sig som ett centrum i Gävle.

Jag är alltså inte säker på att det kan kallas torg längre (pryltorg kanske) eftersom funktionen förändrats och fast inredning som exempelvis markisstolpar inkräktar. Men platsens mått har åtminstone blivit större.

Samtidigt har nästan alla andra torg blivit mindre, åtminstone i betydelsen oansenligare.

Lilla Södermalmstorg är snabbt passerat. Hamntorget är en baksida för bussar. Rådhustorget är ett tillfälligt alternativ B. Slottstorget är – en gräsmatta. Sätra torg finns bara i en stadsplaneringsfantasi.

Agötorget (Brynäs) har parkeringsrutor och står inte ens utmärkt på kartan. När hörde man senast någon tala om Källtorget (finns bakom Stadsbiblioteket)?

 

Små torg dör. Stortorget har trevlighetsnoja. Den sista gemensamma fria ytan har designas till ett trivsamt sällskapsrum där torghandel fått stort utrymme därför att den symboliserar något tryggt i en splittrad, individualistisk, svajig tid.

I ett samhälle präglat av rädsla för att vi ska göra något annat än fylla upp tomrummet utanför oss och inuti oss med nöjeskonsumtion.

Ett samhälle som har torgskräck.

Vad hittar man om man drar upp ”Blixtlåset”? Konstverket är i sammanhanget kongenialt.

För någonting har vi ju stoppat undan därnere, när vi skapat vår tids idealtorg.

Jobbarna sopar undan det sista av byggdammet. De äckliga duvkolonierna har börjat flytta tillbaka. Jag letar efter dragkedjans början och hittar den till slut, skandalöst placerad. Fult inklämd intill en av de permanent monterade träfåtöljerna.

Avsiktligt eller ett misstag? Inte vet jag. Men att blixtlåsöppningen gömts undan är talande.

Mer läsning

Annons