Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Träffad i skallen – av vad?

/

Annons

Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten.

Så skrev den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius i sin debutsamling ”Min dikt” som utkom 1921. I dessa underhållande tider, då länsmän är mera vanligt förekommande i litteraturen än vanliga kroppsarbetare, så kan det vara bra att påminna sig om detta.

Men en fråga inställer sig genast: vilken slags hammare var det Diktonius skaldade om? För det är med hammare som med öl, det har jag lärt mig av experten och ungdomskamraten Sune Liljevall. En kväll på puben gjorde jag som nybörjare misstaget att beställa in ”en stor stark”. Sunes syrliga kommentar blev genast: ”Om du går på en fin restaurang, tittar du då i menyn och säger till servitören: Kan jag få lite mat?” Nu har jag lärt mig, den hårda vägen, att det finns en hel skrälldus med ölsorter.

Och så är det också med hammare. En stor stark kanske motsvarar en av smedens mera kraftfulla släggor, men där finns hela uppsättningen ner till små stifthammare, urmakarhammare eller varför inte en fyrtiograms kakelhammare, en hammare så lätt att den knappt gör utslag på brevvågen.

För det har ju en viss betydelse om man blir träffad i huvudet av en slägga eller av en kakelhammare.

Och de som spikade upp Jesus från Nasaret på korset. Har vi någonsin grubblat över vilken sorts hammare de använde. Troligen visste Jesus själv detta, eftersom hans mera jordnära fader sägs ha varit en gudabenådad snickare.

Jesus var alltså en person som hade växt upp bland verktyg. För hantverkare och verktygsbärare har faktiskt funnits med i skrifterna allt sedan tidernas begynnelse. Redan i Gamla Testamentet talas det om smeder, murare och snickare. Naturligtvis använde dessa dagligen antingen ett tungt knoster, en murarhammare med kraftig pen att dela tegelstenarna med eller en snickarhammare som kanske redan på den tiden hade en klyfta att dra ut krökta spikar med.

Om detta är det ingen som vet någonting. Våra forskare, som från alla håll genomlyst den kungliga toaletten, har inte bemödat sig om att ta reda på om snickarhamrarna på den tiden hade klyfta eller inte. Det kanske är så enkelt att någon fåraherde fick inspiration till den när han såg ner på djurens klövar.

Ska man tro en gammal arbetskamrat till mig, från min tid som snickare på traktens byggarbetsplatser, så är de som först nämns i de gamla skrifterna just elektrikerna. Och tänker man efter så kan det nog ligga en del i detta. För när Gud i begynnelse sade: ”Varde ljus”, då hade elektrikerna redan varit där och dragit ledningarna. n

Mer läsning

Annons