Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tränad? Nej, drillad!

/

Det sägs överallt att Daniel Westling har fått ”medieträning”.
Vad denna träning består i är svårt att ringa in. Av presskonferensen senast att döma har den träning som Westling fått gjort honom mindre naturlig i bild än tidigare. När han använder ordet emellanåt kämpar han ur sig det, som om han hatar detsamma.

Annons

Men kanske detta är vad medieträning handlar om? Att dölja sin personlighet till förmån för en ridå.

Att gå in i offentligheten blir detsamma som att minimera sina misstag, se till att ingen får något magplask att skriva om – helt enkelt: Göra rätt.

Tanken går till partiledare på valturné, verkställande direktörer på presskonferenser, ishockeytränare inför slutspelet (ja, Tommy Samuelsson hade noga repeterat in ”vi har ett stabilare spel mot Brynäs”, allt för att inte reta upp motståndaren, det han egentligen menade var ”Brynäs är sämre än Timrå”).

Ja, visst kan man säga att denna form av kurragömma är resultat av medieträning, men egentligen är det vi ser framför oss något helt annat. Om man tränar sig för att möta media förmår man även att visa upp en skärva av sin personlighet som man vet att mottagaren gillar. Det kan handla om en vana (som när Maud Olofsson sa att hon skulle bjuda sina kollegor på fika), det kan handla om klädval (SSI:s presstalesmän under Tjernobyl bar avslappnat tröja och jeans) eller det kan handla om att man visar intresse för intervjuaren/objektet/mottagaren. (Fredrik Skavlans storhet som programledare är att han kan börja garva tillsammans med sitt objekt, det blir ungefär som hemma.)

När kungafamiljen håller presskonferens med anledning av Victorias och Daniels förlovning inträffar ingenting av det nämnda. Egentligen skulle man kunna säga att ingenting inträffar över huvud taget. Och det mest beklämmande är väl att det antagligen är så som hovet vill ha det.

Daniel och Victoria försöker stapplande berätta om när Daniel friade, men de båda har så många regelverk i skallen att storyn fullkomligt självdör i avbrutna meningar och nonsensord.

En blockering skulle improvisationens fader Keith Johnstone kalla fenomenet. Man vågar inte ta det första man har på tungan, och inte det andra, inte det tredje – och allt slutar i en enda lång negation.

Nej, Daniel Westling har inte fått medieträning, han har drillats enligt tanken om dekorum. Dekorum är en retorisk term som leder tillbaka till Aristoteles och kanske vidare ändå. Dekorum innebär att man i en språklig utläggning (ett tal, ett drama, en dikt) inte ska blanda genrerna. Den höga genren – till exempel tal till kungar och adelsmän – ska bestå av bilder som är värdiga en hög person. En adelsman har seende som en havsörn, medan en dikt till en ofrälse måste byta ut havsörnen mot exempelvis en skata.

När Daniel ska berätta om när han friade säger han något om isen vid Drottningholm och det vackra vädret. Men sedan händer ingenting, men inte för att han inte har något att berätta utan för att bilden är satt i händerna på honom.

Han kan inte improvisera utifrån kravet om dekorum – men inte för att han är en man av folket, utan för att det inte går att visa sig själv om man tvingas välja bland upplevelser som andra planterat i ens hjärna.

Om inte Drottningholm ska bli ett ibsenskt fängelse för Victoria och Daniel borde de kräva en kurs i retorik och en kurs i hur man bryter mot retorikens regler. Det skulle vara riktig medieträning.

Mer läsning

Annons