Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Träningspass på pulten

/

Det finns dirigenter som nästan inte rör sig alls. Svänger lite med taktpinne och pekar lite då och då.
Och så finns det en sådan som Joana Carneiro.

Annons

Musiken dansas fram, som en balettdansös följer hon musiken, armarna sveper stort ut över musikerna, långt utanför den lilla pulten, hela kroppen lever med och driver på. Den otränade skulle fått rejäl träningsverk efter ett sådant pass.

Portugisiskan Joana Carneiro har gjort sig ett namn, särskilt i USA, och är ledare för Berkeley Symphony. Hon ledde Gävlesymfonikerna vid en konsert 2011 och blev så populär att man ville ha tillbaka henne. I april förra året skulle hon ha varit här men blev då sjuk i sista stund. Men nu var hon tillbaka och det kan man bara tacka för.

Först på programmet fransyskan Cécile Chaminades korta konsert för piano och orkester med Roland Pöntinen som solist. Chaminade skrev mycket men det är främst hennes concertina för flöjt och orkester som spelas. Pianokonserten har aldrig tidigare spelats i Gävle och kanske inte så många gånger över huvudtaget i Sverige.

Det här var medryckande musik som vrider och vänder på sig många gånger utan att nå de riktigt stora höjderna. Mer lyriska partier bryts av kraftiga inbrytningar från blåsarna som påminner om hur Bruckner byggde upp många verk. En fin dialog mellan klarinett och piano fastnade i minnet. Pöntinen, en av Sveriges mest välrenommerade pianister, visade varför han är just det.

Beethovens sexa då, ”Pastoralsymfonin”? Här har Beethoven vänt blickarna till lantlivet och naturen. För ovanlighetens skulle fem satser i stället för fyra. Alla med namn som anger inspirationen, ”Scen vid bäcken”, ”Åskväder”, ”Herdesång” och så vidare.

Symfonin är en av de mest framförda och det är inte lätt att skaka liv i den, låta den växa fram inför oss. Carneiro gör sitt bästa för att föra oss ut i den lantliga idyllen. Flöjt och klarinett blir fåglarnas sång, stråkarna i början av andra satsen den porlande bäcken, lantfolket dansar, liksom Carneiro, i den tredje satsen. Det våldsamma åskvädret med följande storm blir dock inte mer än på sin höjd styv kuling.

Många fina partier, men det var just det. Styrkan fanns mer i enskildheterna än i helheten. Vilket kanske beror mer på Beethoven än på Carneiro. Till henne kan vi bara säga, välkommen tillbaka!

Mer läsning

Annons