Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tro mig – Vasaskolan var blind

/

Annons

Hej, vakna! Grejen är inte att en präst kommer och snackar om gudstro på lektionstid.

Inte alls det.

Grejen är att en präst kommer för att INTE snacka gud.

Förstår ni mig här?

I ämnet religionskunskap finns möjligen anledning att låta religiösa samfund presentera sig (även om jag tycker det verkar vettigare att bjuda in någon som forskar om religion och samhälle).

Men jag frågar mig fortfarande vad representanter för religiösa samfund har att göra med svenskaundervisning. Varför presenteras resultatet av ett skolarbete under en mässa i Heliga Trefaldighets kyrka? Varför var tre personer utsända från Svenska kyrkan i klasssrummen, som sakkunniga i litteratur?

Någon som kallas låtskrivaren Tommie har tydligen varit jättebra. Vasalärarna passade på att tacka honom å det varmaste i sin debattartikel häromdagen (jag är hygglig, jag strök inte bort det även om det hörde hemma på Dagens ros).

Om Tommie Sewón är så bra, undrar man ju varför Vasaskolan inte anlitade honom direkt, som privatperson.

Jätteenkelt. Därför att den erbjöds ett koncept. Paketet ”Oh, my god”. Fixt och färdigt; titta så fint, lämna över till oss bara, vi tar hand om det här.

Det var där som Vasaskolan borde satt stopp.

”Vi blev inte på något sätt påverkade i en religiös riktning”, skriver några som kallar sig Vasaelever – jag vet inte hur många som representeras – i en insändare.

Jag förstår hur de känner sig. Förolämpade. Det var uppenbarligen lektioner som de uppfattade som jättebra. Kan, som sagt, mycket väl stämma.

Svenska kyrkans representanter aktade sig säkert noga för att låtsas om sin tro på andevarelser. Att de skulle vara försåtliga i sina resonemang håller jag inte heller för troligt.

Dagens kristna präster jag träffat har nästan alla varit lika förtjusande trevliga och förbindliga som Brynäskyrkoherden Peter Stjerndorff som skrivit ett annat debattinlägg i dag. Det andas helt och hållet välvilja.

Men fakta är också att Svenska kyrkan själv har gått ut offentligt och berömt sig om att ha lett undervisning i svenskämnet på Vasa. Svenska kyrkan vill ha cred. Och lyckas skaffa sig det. Uppenbarligen, att döma av de våldsamma elev- och lärarreaktionerna på min kritik.

Kyrkoherde Peter Stjerndorff betonar i sin debattartikel kyrkans fantastiskt goda avsikter. Han är mycket artig, vill inte ha konflikt. Svenska kyrkan uppträder som de helgon de marknadsför sig som.

Modern marknadsföring bryr sig inte om att försöka övertyga människor om produktens goda egenskaper. Den går ut på att associera namnet med något positivt i största allmänhet (man har jättetrevligt när man dricker läsk och äter chips, ingen försöker naturligtvis ens påstå att det är nyttigt).

”Oh my god” är på samma sätt en del av Svenska kyrkans varumärkesbyggande.

”Oh, my god” vill inte kunna anklagas för att vara ute efter att värva själar. Även om nu missionerande faktiskt fortfarande står på Svenska kyrkans program. Det märks i Stjerndorffs omedvetet avslöjande passus om att kyrkan medvetet siktar in sig på unga människor; ”Oh, my god” vill påverka just ”under de år då man står på gränsen mellan barndom och vuxenliv”.

Vasaskolan var blind och kanske hemmablind (kristendom fanns på schemat i svenska skolan i rektors barndom) när den tackade ja till projektet. Bättre koll nästa läsår, får man hoppas efter det här.

Skolundervisningen ska förmedla kunskap. Naturligtvis även kunskap om livsåskådningar. Men skolan ska inte ha kopplingar till några religiösa samfund. Det trodde jag faktiskt de flesta höll med om.

Mer läsning

Annons