Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tröttsam Mallorcaresa med grälande systrar

/
  • Lena Ackebo har skrivit romanen

Lena Ackebo är serietecknaren som istället börjat skriva romaner. Inte helt lyckosamt, enligt Arbetarbladet Kulturs recensent som blir sjukt trött på Ackebos grälande systrar.

Annons

Barbro har bjudit med sin syster Mona till Mallorca för att de ska umgås och lära känna varandra bättre. Syskonkärlek? Nej, inte direkt. Hon ångrar sig redan på flygplatsen.

Systrarna kan inte komma överens, inte om något. De smågnabbas om i princip allt och redan på flyget är jag trött på de båda. De är inte tonåringar, de är vuxna kvinnor runt sextio med diverse öden i bagaget.

Mona är barnlös och lever i ett kärlekslöst äktenskap med en trist man som bygger järnvägsmodeller. Rädd för vad andra ska tycka eller känna har hon “offrat” sitt eget liv.

Barbro å andra sidan har både fantastiska barn och barnbarn, en fantastisk man som är läkare och ett fantastiskt hus på Österlen. Det är i alla fall så hon själv vill att det ska se ut. Den glaserade ytan är som gjord för att krackelera.

Författaren Lena Ackebo är i grunden serietecknare med serier som“Jalle Planka” i tidningen Galago och seriealbum som“Lycra neon”, “Amen härregud” och “Fucking Sofo.” “Världens vackraste man” är hennes första roman. Här finns inga spår av serieteckningsberättande, det är en traditionell roman där kapitlen varvas mellan de båda systrarna.

Mona berättas i tredje person och Barbro i första. Varför just Barbro är en jag-karaktär blir aldrig riktigt tydligt. Identifikationen med Barbro blir inte automatiskt tydligare än den med Mona, de får båda samma utrymme. Kanske är det bara ett sätt att skilja de åt i berättandet, de två systrarnas röster är förvånansvärt lika för att representera två så olika människor. Samtidigt blir likheten i deras tankar och funderingar över livet intressant, just på grund av att ytan är olika.

Hela romanen utspelar sig under veckan på Mallorca där systrarna konfronteras med varandra och sitt förflutna. Lögner och undangömda hemligheter kommer upp till ytan samtidigt som nya möjligheter uppstår.

Dialogen mellan dem är detaljerad och träffsäkert skriven. Ackebo vet hur folk pratar och hon kan gestalta det.

Och visst, så här irriterande kan familjerelationer vara men det blir ändå lite förutsebart. Och jag blir trött på dessa kvinnor som i sig verkar vara fantastiska men som inte lyckas höja sig över småsinthet och gamla förorätter utan envisas med att fortsätta slå på varandra. En känsla av limbo infinner sig.

Kanske är det meningen att jag ska tröttna på dem, att jag ska tycka att det är skönt när de skiljs åt igen, i så fall har Ackebo lyckats, men jag är inte helt säker på att det är det som är avsikten.

Mer läsning

Annons