Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tufft när maffialivet rämnar

/
  • Sex år har gått sedan Karolina Ramqvist skrev om gangsterflickvännen Karin. Nu återvänder hon till den undre världen.
  • Sex år har gått sedan Karolina Ramqvist skrev om gangsterflickvännen Karin. Nu återvänder hon till den undre världen.

Flickvännen har blivit änka. Det glamourösa gangsterlivets korthus har rasat. Kungen är död.

Annons

Sex år efter att Karolina Ramqvist gav ut ”Flickvännen” återvänder hon nu till Karin, gangsterflickvännen som länge levt lyxliv baserat på våld och död och som nu står inför ett brutalt uppvaknande. Hennes maffiaprins John är borta. Avtrubbad går Karin omkring i den stora villan med dottern Dream och väntar på att livet ska fortsätta. De som trycker på play är myndigheterna, som gläfser utanför dörren, redo att beslagta allt som hon äger.

För att inte bli hemlös tvingas Karin att bryta sin dvala och ge sig ut i den kalla, ogästvänliga vintern för att söka hjälp av Johns forna kumpaner och deras flickvänner. Kanske har någon en skuld till John som kan drivas in. Men för att casha in en skuld krävs makt att backa upp kraven med, och för Karin, en ensamstående småbarnsmamma, var makten bara till låns.

Skeendet i ”Den vita staden” påminner om det i den svenska filmen ”Tommy”, där Moa Gammel spelar en liknande flickvänfigur som rör sig i den undre världen för att återkräva pengar som är hennes.

Karolina Ramqvists prosa är samtidigt loj och vass, både bedövad och hypermedveten. Hon drar in läsaren i den trista, obarmhärtigt grå vintervärlden med smutsiga snödrivor och en kyla som tränger sig på. Små detaljer bygger upp atmosfären, som när hon skriver att en restaurang ”luktade av stekt kött och kalla ytterkläder”.

Den yttre världen kontrasteras mot den lilla världen, den som kretsar kring lilla Dream. Men det är inte en mysig babyvärme, utan kylan av en mjölkvåt tröja och förtvivlade barnskrik. Barnafödandets härjningar med kvinnokroppen beskrivs i detalj. När andra har haft utbildningar och fina jobb har Karin haft en åtråvärd kropp som hon nu har tappat bort.

Karolina Ramqvist lyckas göra sin huvudperson intressantare än vad hon är. Det är en svår konst att ta en ytlig, fyrkantig människa och expandera henne till en fängslande romangestalt.

Familjen och vad som är en familj i bred bemärkelse är ett av bokens teman. Karins biologiska familj är frånvarande, det är till vännerna – de andra flickvännerna – och de kriminella som hon söker sig när det krisar. Men vänskapen visar sig vara skör. Ingen är villig att ta emot henne när hon faller.

Om mitt intresse för kriminellas vedermödor är måttligt, läser jag med större intresse ”Den vita staden” som en roman om just att falla. Karins fall är en extremversion av det som många i den breda medelklassen går omkring och fruktar – dagen när tillvaron rasar och skyddsnätets maskor är för stora för att fånga upp en.

”Den vita staden” är bara 176 sidor kort. Så många sidor mer tillsammans med Karin hade jag inte orkat med. Det är också en talang som Karolina Ramqvist har. Känslan för att sätta punkt.

Mer läsning

Annons