Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tur att tand­läkaren slutade borra

/
  • Daniel Gustavsson är bibliotekarie i Valbo och skriver om manga och andra serier i Arbetarbladet och på sin blogg.

Annons

har ett behov av att bli riktigt skrämda. Det verkar i alla fall så med tanke på skräckgenrens framgångar, speciellt inom filmens område. Givetvis finns det också skräck inom seriegenren. Men de västerländska serierna har, med vissa undantag, oftast känts konstruerade och inte så skrämmande. Så är dock inte fallet med de gåshudsframkallande skräckserierna från Japan.

Skräckmanga har dock inte alltid varit populärt. Det var först på 1960-talet, då Godzilla och andra monsterfilmer slog igenom, som även skräckmangan gjorde sig hörd. Ett vanligt tema under denna tid var en läskig men sympatisk varelse, ofta ett barn, som råkar ut för mindre sympatiska monster.

Exempel på detta är ”Dororo” (1967) av Osamu Tezuka och ”Cat-Eyed Boy” (1967) av Kazuo Umezu. Dessa serier är egentligen mera groteska än skrämmande. Däremot är de riktigt underhållande.

1970-talet brukar kallas för guldåldern för de japanska skräckserierna. Från och med detta decennium var genren accepterad och omtyckt av både publik, kritiker och mangaskaparna själva. De flesta mangaskapare har testat genren åtminstone en gång under sin karriär.

Två exempel på detta är Osamu Tezuka och Rumiko Takahasi. Dessa två mangalegender är annars mest kända för sina betydligt mer barnvänliga serier. Sedan finns det mangaskapare som specialiserat sig på skräck. En av de största inom genren är Kazuo Umezu Hans namn har även gett upphov till Umezo-priset, ett årligt pris för bästa skräckmanga.

inom skräckmangan är Hideshi Hino. I Japan håller man ännu hans 150 mangatitlar i tryck eftersom de fortfarande säljer mycket bra. Ett av hans mest kända verk är ”Bug boy”, som också är Hinos personliga version på Kafkas ”Förvandlingen”. I ”Bug boy” förvandlas en utstött pojke till en gigantisk mördarinsekt.

sjönk under 1980-talet för att sedan åter bli otroligt populär under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Över huvud taget var asiatisk skräck kopiöst populär under denna tid. Filmer som ”The Ring” och ”The Grudge” skrämde Västvärlden oavsett om man såg originalen eller de amerikanska nyinspelningarna.

Det största namnet inom den moderna skräckmangan är Junji Ito. Han började en karriär som tandläkare och tecknade på sin fritid enbart som tidsfördriv. 1986 instiftade serieantologin Nemuki’s Halloween Monthly ett årligt skräckmangapris, Umezu-priset, uppkallat efter skräckmanga-legenden Kazuo Umezu. 1987 skickade Ito in en av sina historier och vann. Detta ledde till att hans serie Tomie började gå i tidningen Halloween Monthly. Hans serier blev allt mer populära och till sist var Ito tvungen att välja om han skulle satsa på sin karriär som tandläkare eller som mangaskapare. Tack och lov valde han mangan.

Ito har sagt att han ”gillar att skriva historier som låter honom blottlägga det monstruösa i det vardagliga”. Hans historier börjar också alltid i vardagen för att sakta men säkert låta oförklarliga skeenden invadera vardagslunken. Det finns sällan någon logisk eller vetenskaplig förklaring av vad som händer i Itos skräckvärld. Han menar att om man erbjuder läsaren allt för många förklaringar tar man istället bort mycket av mystiken och minskar därmed skräcken för det okända.

kända verk hittills är ”Uzumaki” som handlar om den lilla kuststaden Kurozu-cho där människorna börjar bete sig underligt samtidigt som konstiga och övernaturliga fenomen uppenbarar sig. Människorna börjar se mystiska spiraler överallt och drivs till vansinne efter att ha blivit lockade av dessa förföriska mönster. Så småningom börjar spiralernas mystiska kraft även sprida sig till människornas kroppar.

Junji Itos verk är obligatorisk läsning för alla manga- och skräckentusiaster. Vill ni bli skrämda på riktigt är det bara att börja läsa.

 

 

Mer läsning

Annons