Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tv-dramat om Selma en välgjord besvikelse

/
  • Konstnärer möts. Helena Bergström som Selma Lagerlöf och Magnus Krepper som konstnären Carl Larsson i en scen ur tv-dramat

Första delen av SVTs dramasatsning "Selma" gick igår, repris i dag. Den är stort upplagd.

Annons

Så som varande ett i den långa raden av kostymdramer om autentiska svenskar som tv slänger åt oss i juletid är den välgjord med vackra kläder och stiliga miljöer, den har utmärkta skådespelare och några roliga replikväxlingar.

Ändå är den en besvikelse. När nu Selma Lagerlöf ska stiga fram liksom i helfigur och bli föremål för en annan diktares (Åsa Lantz) fantasi – måste dramat verkligen bli så, tja, banalt?

Allt intresse riktar sig här mot Selma som privatperson och hennes relation till kvinnorna i hennes liv, Sophie Elkan och Valborg Olander. Gick de egentligen i säng? Vem av de båda kvinnorna älskade hon mest och hur klarade hon att leva lesbiskt i en tid när allt sådant var förbjudet?

"Selma" kretsar både lystet och försiktigt kring frågorna. Spär på med en diktat utpressningshistoria som kulminerar på själva Nobeldagen.

 

Tv-dramat omfattar två timslånga avsnitt. Det första utspelar sig på Sicilien dit Selma reser tillsammans med Sophie Elkan. Hon har just kommit ut med "Gösta Berlings saga" och fått goda recensioner och hon är förälskad i sin vackra väninna. De slår sig ner i Taormina, umgås med den svenska konstnärskolonin och Selma skriver. (Det gör inte Sophie som faktiskt också var författare.)

I andra delen är det fjorton år senare, själva Nobeldagen och Selma Lagerlöf förbereder det tacktal som hon ska hålla efter att som första kvinna ha tagit emot Nobelpriset. Hon lever nu nära Valborg Olander men till prisutdelningen anländer även Elkan och en viss dragkamp uppstår mellan Elkan och Olander om Selmas gunst.

Och så kommer där en gosse som vill Selma ont.

 

Tv-dramat låter oss alltså titta hundra år bakåt – och bli lite lagom chockerade över hur oupplyst den tiden var. Just det perspektivet, att moralisera över historien, är så tidstypiskt och så trist. Som om livet bara kunde levas med de normer och föreställningar vi råkar ha, här och nu.

Är vi så upplysta egentligen? När kärleken ska gestaltas i "Selma" sker det huvudsakligen i ögonkast och ord. Umgänget kvinnorna emellan är kyskt. Däremot får vi glutta på Sophie Elkan när hon har sex med en man. Det går liksom an att visa.

Konstigt nog kommer man aldrig riktigt nära Selma i hennes kärlekskval och -lycka. Helena Bergström gör i och för sig ett fint porträtt av den lätt haltande författaren: hon framstår som en stark kvinna vars enda besatthet är skrivandet. Synd att berättelsen inte kretsar mer kring det.

Men jag tror att "Selma" hade vunnit på en kreatörernas besatthet, inte bara av snygga kläder och miljöer utan av mänskorna och deras konflikter.

Mer läsning

Annons