Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tyckeriets konjunkturer

/
  • Sågad och hyllad. Mer om Al Pacino-fenomenet inom åsiktsmaskineriet, i dagens avsnitt av Storytellingskolan.

Tyckande handlar inte så mycket om tänkande. Mänskligt tyckande verkar snarare vara en fråga om att gå dit flocken går.

Annons

De flesta åsikter som förs fram i bloggar, på ledarsidor och vid köksbordet är ganska förutsägbara. Det handlar mest om att känna efter vart vinden blåser, sticka upp fingret i luften och följa med strömmen.

Tyckandets teatrala drag framgår tydligt först efter det att tiden fått stöta och blöta de framförda åsikterna.

framstod Brian de Palmas ”Carlito’s way” (1993) plötsligt som en film med ett konstnärligt värde. Något som ingen hade kunnat förutspå tio år tidigare när recensionerna gjorde narr av den.

Det intressanta var att de Palma anade vad som väntade redan innan filmen fick premiär. Han sa till filmteamet att han visste att filmen skulle sågas, eftersom huvudrollsinnehavaren Al Pacino precis vunnit en Oscar för ”En kvinnas doft” (1992). Men Palma förutspådde att Sean Penn skulle få lovord för sin biroll, vilket också skedde (Penn nominerades till en Golden Globe). Penn hade nämligen haft många magra år.

några slutsatser av de Palmas analys är det att tyckande följer konjunktur- och behovssystem. Åsikter böljar i ett slags ekonomiska vågor där de som har fått ett stort kapital insatt ska berövas beröm och de som är på botten förtjänar uppmuntran och gratifikation.

Men jag tror också det handlar om att allt tyckande är ett höjande och sänkande av oss själva. Om jag vill berömma krönikörerna Karin Månsson och Björn Widegren på en kultursida kan jag bara göra det om jag själv tjänar på det. För ett sådant beröm skulle kunna frånta mig min status.

Jag kan alltså bara kosta på mig att i positiva ordalag lyfta fram människor och företeelser som inte hotar min egen självbild (därför låtsas jag som om Månsson och Widegren inte finns när jag skriver detta, det skulle vara förödande att ställa dessa ikoner bredvid en fladdrande kulturell virrpanna som jag).

med tyckandets flockkaraktär är att media fylls med ointressanta åsikter som bara är upprepningar. Visst är det intressant att läsa den första artikeln om Leksands fiasko, men det blir teatraliskt när alla hockeyjournalister yttrar sig på precis samma sätt (”Sportchefen måste avgå!”).

Visst finns det moraliskt tvivelaktiga aspekter av konstfackseleven Anna Odells fejkade psykos – men måste alla hänga upp sig på det? Borde inte kultursidorna hellre fyllas med diskussioner kring ”möjligheter för konst som befinner sig på gränsen?”

SVT:s ”Grillad” sina svaga sidor, men måste alla tycka det samtidigt? Om det är kasst – vad kan göras för att förbättra programmet? När det gäller medias förhållande till ”Grillad” kan det vara så att debatten egentligen handlar om Thomas Järvhedens person. Järvheden har gått från klarhet till klarhet som komiker de sista fem åren och dessutom börjat tillskansa sig en medieposition som plötsligt ligger i nivå med Schyffert och Babben.

Kan vi ha att göra med Pacinofenomenet? ”Jag skriver upp dig, men bara så länge att jag kan hantera din berömmelse i förhållande till min egen.”

är ett sådant starkt flockfenomen att jag ibland kan bli rädd för det. Jag kan skämmas över min hyllning av Fredrik Skavlan i min förra krönika (12/3). Det var så säkert. Jag riskerade ingenting. Alla gillar ju Skavlan.

Och jag kan inte förstå att jag i slutet av åttiotalet gick med på att tillsammans med alla andra klassa ner två författare som jag egentligen gillar. Vilka dessa två är tillåter inte min feghet mig att avslöja. Jag hade fel. Men just då var det rätt tänkt, i förhållande till tyckandeflockens mentalitet.

Mer läsning

Annons