Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulf Linde – på tvärs mot tiden

/
  • Lindes lag. För att bättre lära sig se konst måste man först se mycket, menar Ulf Linde. ”Det är en inlevelseförmåga som övas upp. Stor konst har aldrig varit uppfostrande, stor konst lämnar åskådaren lyckligt fri att vara människa.”
  • En nöjd man. ”Jag sitter i min rullstol och är förvånansvärt tillfreds med livet”, skriver Ulf Linde i sin memoarbok ”Från kart till fallfrukt” som kommer i höst. Foto: Leif R Jansson/Scanpix

Annons

Konst är som albyl, bra för dem som behöver den. Så sade Ulf Linde redan på 60-talet. Starkt måleri jämför han med att dra lakan. Klatschen är densamma. Nästan lika målande beskriver han sitt eget liv i en kommande memoarbok.

– Den är ett sätt att ta vara på mitt liv kanske. Jag har ju tagit väldigt många intryck av människor och läsning, men de intrycken har alltid i sista hand smälts ner för att ingå i den besynnerliga legering som mitt intellekt har blivit.

Under ett halvsekel har Ulf Linde varit en referenspunkt inom svenskt konstliv, som kritiker, intendent och ledamot i Svenska Akademien. ”Från kart till fallfrukt” heter hans memoarer. I stället för att själv skriva har han, mikrostilisten, talat in på band. Men den enligt honom giltiga livsberättelsen finns inte i boken utan i tavlorna som delvis står staplade i möbler och på golv.

– Jag har ingen plats. Gertrude Stein, som verkligen hade en bra samling, sade att ”samlare som inte har tavlor på golvet har jag inget förtroende för”.

Han visar gärna, men föreläser inte. Väntar i stället ut reaktionerna. Det var hit han längtade under sina långa sjukhusvistelser för några år sedan. När benen amputerades blev han också av med depressionen som satt i dem, berättar han i sin bok. Hemma väntade vännerna, konsten.

Ulf Linde har aldrig köpt en konstplansch. Skillnaden mellan original och reproduktion ser han som den mellan rysk kaviar och Kalles. Extra glad är han för en liten målning av Gideon Börje, en förälskelse, som drygt 40 år efter att han utan pengar trånat efter den vid skyltfönstret till en antikaffär, till slut kom i hans ägo.

– Konstverken är som personer för mig.

Näst längst ut på Djurgården tronar Thielska galleriet. Ett osvenskt vitt palats med mintgröna dekorationer och guldknoppar, ett sagohus fjärran storstadsmiljön några kilometer därifrån.

– Jag har inte mycket pengar, men jag bor som en miljonär.

”Uffe”, som galleripersonalen säger, sitter ute på terrassen och läser Sture Linnérs senaste bok om antiken. Härifrån ser han huset som ligger allra längst ut på udden, tidigare bebott av poeten och akademikollegan Anders Österling. En gång tog de långa promenader, alltmedan den moderna konsthistorien fick liv.

– Jag har inget intresse för så kallad samtida konst. När jag satt med Anders Österling berättade han om när han första gången var på besök hos Gertrude Stein. Matisse satt i farstun och höll långa föredrag om sin konst, alla tyckte han var vansinnigt tråkig, ingen hörde på. När jag fick sådana bilder genom Anders berättarkonst, varför skulle jag inte känna mig samtida med honom bara för att han var ett halvt sekel äldre?

– Jag är i samtiden när jag ser en snygg egyptisk tjej på British museum från år 2000 före Kristus. Det som rör mig ordentligt är samtida med mig.

”Mycket viktigare än det som är nytt just nu är det som aldrig någonsin blir gammalt”, skrev en gång Henry David Thoreau. Samma sak skulle kunna gälla för Linde. Begreppet samtidskonst får honom att garva. Ja, just så säger han. Han ser konstvärldens jakt på det nya som ytlig och blind. ”Det som en gång var konstkritik, det har i dag bara blivit nyhetsförmedling, modereportage”.

– Den vittnar inte om djup och engagemang, när man tycker att något är nytt så är det för att man är obildad.

Men det måste ju finnas en hel del bra konst även på dagens biennaler?

– Det är klart det gör, men säg så här: ta de franska salongsmålarna som var så populära i slutet av 1800-talet. Salongerna pyste över. Var är deras verk i dag? Bortglömda på en polisstation i Beçancon.

– Matisse och hans generation gick inte den vanliga karriärvägen, de höll sig utanför salongerna. Jag kan undra vad det är för kraft i vår tid som kan förlösa den här nedtryckta kunskapen som konst ändå är.

Cecilia Edefalks måleri, i dag ett av Sveriges allra dyraste på auktionerna, gillar han inte alls. ”Hon tecknar slarvigt, utan uppmärksamhet”. Meret Oppenheimer däremot, hon var fantastisk. Ja, jag är en anakronism, skriver han i sin bok.

Enligt Nationalencyklopedin har han gått från att vara radikal till konservativ klassicist, påpekar han. Det köper han inte. Däremot har han sett en heder i att lyfta fram just det som han tycker samtiden skymmer. Under hans 20 år som intendent på Thielska slutade många kritiker att komma.

På ålderns höst ser han en konsekvens både i sin formuleringskonst och i sina åsikter som han aldrig såg när han ”försökte styra i strömmen”. Ändå finns en förmåga som han medger sig ha utvecklat mycket: den att se konst. Nästan allt har han lärt sig av konstnärerna själva. Allra mest lärde han sig som lärare på Konsthögskolan där han kunde se elever slita ett halvår med en och samma målning.

Vad är då egentligen konst?

– Man måste känna att man är kontakt med personligt liv. Men personligt liv menar jag inte individuellt uttryck eller något sådant. Jag har sagt att det är som en pupill. Pupillen är det viktigaste då människor möts ansikte mot ansikte. Men pupillen i sig själv är ju bara ett svart hål. Den är ingenting. Det är likadant med en tavla, den är ett svart hål där man möts.

(TT Spektra)

Mer läsning

Annons