Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Undergången som melodram

/

Margaret Atwood har fullbordat en romanserie som hon vägrar kalla science fiction trots att den handlar om en framtid där nästan hela mänskligheten är utrotad. Vår recensent läser ett projekt med storartade ambitioner.

Annons

Det är ett gigantiskt projekt som tagit Kanadas författarstjärna Margaret Atwood tio år, romanserien om hur den depraverade senkapitalismens totala kris fick bioteknikern Crake att genkoda fram en ny, okorrumperad och ogirig människoras ("Oryx och Crake" 2003), hur han i ett preparat för sexnjutning och evig ungdom släppte lös det virus som dödade nästan hela mänskligheten – men också hur katastrofen väckte en motreaktion i kvinnodominerade hippiesekten Guds trädgårdsmästare som fann överlevnadsstrategier ("Syndaflodens år" 2009).

Och nu i "MaddAddam" väver hon samman trådarna. Hon låter en ny mänsklighet med både Homo sapiens och Crakes hominider anas, samtidigt som skrivspråket och det historiska berättandets överlåtelse till crakesianerna verkar göra minnet av allt som förlorats liksom den nya blandkulturens självförståelse möjlig.

Denna djupt sorgliga och smärtsamma berättelse vore outhärdlig att läsa som elegi. Alltså är den skriven som melodram, närmast, med svart satir, språkvitsar (läs MaddAddam baklänges får ni se, ett palindrom) och tredje delen som ett relationsdrama med återblickande minnesbilder och jakten på de två överlevande bovarna (painballarna, ettslags mer moderna gladiatorer som frisläppta går lös på allt och alla, psykopater skulle många säga) som en västerninspirerad slapstick.

Den karaktär som är fullt utvecklad tillhör människokvinnan Toby, resten är schabloner och crakesianerna helt fångade i sin annorlundahet: naiva och därmed oaggressiva, saknar symboliskt tänkande, sjunger ständigt egendomligt, ställer barnsliga frågor, blir blå under brunsten och kopulerar då glatt och utan svartsjuka med vem som finns tillhands.

På så vis är Atwood ganska postmodern: blandar stilar, förvånar med digressioner, den sammanhållande handlingen är svag. De tre romandelarna är parallella i tid men perspektiven bryts från olika utsiktspunkter i det glesbefolkade och förrödda landskapet.

Jag tycker tonen blir lite för lite elegisk i denna tredje del; dussinet överlevare strax efter mänsklighetens undergång verkar frånsett jakten på bovarna leva i en ganska mysig gemenskap, föga förvånade över alla fullständigt nya förutsättningar och föga sörjande den mänsklighet som dog ut för ett halvår sedan. Painballarna jagar just maddaddamiternas vapen. Men för sjutton: världen är ju full av kvarlämnade prylar som också används av överlevarna. Det är ju bara att plocka på sig vapen i närmaste stad. Också painballarna må väl ha påverkats av vad som hänt?

Science fictiongenren lever på totalt fokus på förlängning av den kända teknologin eller evolutionen, karaktärsteckningen oftast minimal. Margaret Atwood förnekar kraftfullt att hon skriver sf, ”vetenskapligt spekulativ fiktion” vill hon kalla det.

Bortsett från små randanmärkningar: själva ambitionen med detta projekt är det storartade och vändningen mot happy end är inte trivial. Maddaddamiter och crakesianer kan befrukta varann men det samtidigt viktigaste är att språket överlåts via pojken Svartskägg till de gladlynta halvmänniskorna som till sist står fram till något som känns som en typisk hollywoodslutkör.

Mer läsning

Annons