Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Underhållande och pricksäkert

/
  • Lindström och Schyffert kompletterar varandra, den förra med sin resonerande ton och den senare kan driva upp tempot, anser Arbetarbladets recensent.

Annons

Trendcykeln vrids skoningslöst. När det är dags för Henrik Schyffert och Fredrik Lindström att ge sig ut på vägarna med sin krogshow från Berns har det ljusa och fräscha passerat bäst-före-datum. Åtminstone för de riktigt nedgångna trendslavarna.

Kan en humorshow om livsstilsvalen i Stockholms innerstad, med kikarsiktet inställt på en självspäkande medelklasspublik, fungera i landsorten? Gävle måste hur som helst vara ett av de lättare målen, med en konstant ängslig blick mot storstaden.

Identifikationshumorn slirar ändå något. Fler i knökfulla Läkerol arena skrattar igenkännande åt gillestugor och luddiga toalettsitsar än åt de mer exklusiva referenser som herrarna spottar ur sig. Hur många kan känna igen sig i att vi inte längre lagar mat i våra dyra kök? En minoritet i Gävle.

Röda tråden som följs är hur vi drivs av ett gnagande missnöje, och hur många gånger vi än har testat och misslyckats, ger vi inte upp tanken på att livet nog ändå blir perfekt med en ny fondtapet. Lindström och Schyffert växlar mellan att gnabbas på scenen och att hålla längre monologer om hur svårt det är att slänga saker nuförtiden och om hur trevligt det skulle vara att bo i en fransk film.

Höjdpunkterna ligger i de små ögonblicken av nyupptäckt som improvisationen i manus tillåter, med alltför många verbala omtagningar som bieffekt. Som före detta designskribent uppskattade jag mest deras riff om inredningstidningar och människorna som visar upp sina hem. Nej, jag har aldrig gjort ett reportage hemma hos någon som röker under fläkten.

I en krönika förra veckan påpekade jag att deras version är en insidesskildring från livsstilshetsen, och deras kritik gör inte ondare än en gummisnoddssnärt. Som djupast går resonemanget när de konstaterar att tillväxten är beroende av det missnöjesvirus som kulturen smittar oss med.

Lindström och Schyffert kompletterar varandra, den förra med sin resonerande ton och den senare kan driva upp tempot (Schyfferts skrikstil blir stundtals väl gapig).

Det blir en mycket underhållande, harmlös och pricksäker afton med en eldsprutande musikfinal. Igenkänningshumorn är måhända inte lika stor i landsorten. Men vilka skratt känns egentligen bäst i magen? Att skratta åt sig själv eller att skratta åt stockholmare?

Mer läsning

Annons