Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Underskatta inte nogsamt trams"

/
  • I sin nya novellsamling återkommer Peter Kihlgård till familjerelationerna, framförallt den mellan föräldern och barnet.
  • Romanen som Peter Kihlgård skriver på nu, om Teiresias och Odysseus i Hades,är tung att skriva, mycket att hålla reda på.
  • Romanen som Peter Kihlgård skriver på nu, om Teiresias och Odysseus i Hades,är tung att skriva, mycket att hålla reda på.

Peter Kihlgård avskyr ordet skröna, men inser att det bara är att bita ihop. Analytiska formuleringar fungerar sällan om man verkligen vill nå ut: en gädda på promenad kan vara långt mer effektivt.

Annons

Den motsträvige författaren har kanadensiske Michael Ondaatje kallats. Peter Kihlgård känner igen sig i beskrivningen.

– Men jag är ingen vidare muntlig berättare. Jag äger inte den tajming som krävs, jag behöver tid på mig för att hitta formuleringar, gestik och pauser. Jag är väl lite för långsam, säger han.

I dagarna har hans nya novellsamling "Serenader två" kommit, ett slags fortsättning på "Serenader" från 1998. Låt det spreta, har strategin varit, från djupaste allvar till nogsamt trams, från en riktig lång text till det kortkorta. Trogna läsare känner igen teman och detaljer: Odysseus, förälder-barn-relationen, författaren själv – och gäddan. Men den röda tråden är berättelsen, hur den skapas och vårt behov av den. I kortnovellen "Storytelling" formuleras berättandets kärna: Blir historien roligare om man får den förklarad för sig? "Svaret är nej. Alltid: Nej!"

– Berättelsen kan bli problematisk, du hamnar lätt i en situation där du bara berättar det som låter sig berättas, i stället för att jaga sanningen väljer du de enkla berättelserna.

Det enkla ska man akta sig för, menar Peter Kihlgård, men rör sig hela tiden i gränslandet. Konsten är att inte förklara och inte säga för mycket, säger han, och gör just det.

– Ja, det blir ofta rätt kul om man trampar över gränserna. Vi är impregnerade med berättelser från film och tv, vi är duktiga på narratologi. Då måste man kanske vrida och vränga på det.

Hans sätt att vrida historien är att han inte stannar vid det väntade. När Ulysses Sjöström räddar sig själv ur en isvak tack vare sina löständer skulle det givna vara att sluta där, med jägaren flämtandes på isen.

– Nej, någon sådan pardon finns inte. Den sötade berättelsen slutar så, inte bara för att det är ett lyckligt slut, det är det naturliga slutet. Men varför ska det vara naturligt? I levande livet tar det aldrig slut när det borde, utan antingen för tidigt eller för sent.

Novellen om jägaren som går genom isen är ett exempel på hur Peter Kihlgård ofta ligger nära det muntliga berättandet, en bra historia som gjord för att berätta vidare. Men musikaliteten, som han kallar det, kräver hårt arbete; musik och rytm är svårt att hitta. Frågar man var idén till en berättelse om skoterjakt, löständer och minkspår kommer ifrån värjer han sig. Själva källan bör man lämna ifred och inte jinxa genom onödiga analyser.

Däremot berättar han gärna om ursprunget till den längsta texten i "Serenader två": en klockgjutares kanske sista brev och en fars försök att närma sig den avståndstagande sonen. "Klockmalmens hemlighet" är hämtad från den sista delen i Tarkovskijs "Den yttersta domen", det bästa som gjorts om konstnärligt skapande enligt Peter Kihlgård. När den gamle klockgjutaren har dött tar sonen chansen när det kommer rika människor som vill ha en kyrkklocka gjuten, han ljuger och säger att han känner till klockmalmens hemlighet, han kan hjälpa dem.

– Bluffen går hem, men det krävs en massa konstnärlig talang, väldigt mycket intuition och jävligt hårt arbete. Så ser jag på skapandet och på berättandet. Man säger sig "Jag kan skriva en roman", trots att det egentligen är för svårt. Men den bluffen har fungerat några gånger nu.

Mer läsning

Annons