Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Urvattnat

Annons

på allvar. Recensionsböckerna strömmar in i en strid flod till kulturredaktionen. Om en månad är det dags för bokmässa i Göteborg. Hösten är fortfarande traditionsenligt litteraturens tid.

Så, när passar det egentligen bättre att sparka igång en ny litteraturdebatt?

I lördagsmorse kom också mycket riktigt, i Dagens Nyheters kulturbilaga, det som kan komma att bli höstens stora litteratursnackis: ”Manifest för ett nytt litterärt decennium”.

Ett litteraturmanifest – man blir ju nyfiken. Och glad! Åtminstone först. Innan man har läst.

Sju svenska författare, som väl får sägas tillhöra den yngre generationen, har författat ett upprop som inte är nådigt mot vad de anser vara det rådande svenska litteraturklimatet. De går till attack mot både deckarnas utbredning och den formmässigt experimentella prosans framfart, som de menar sker på bekostnad av det traditionella, episka berättandet.

Men Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg och Pauline Wolff lovar nu bot och bättring. De ska bryta hela den här utvecklingen, aldrig skriva klichéartade romaner, inga deckare och ingen chick-lit. Här ska ingen epik få stå tillbaka till förmån för avancerade språklekar.

De ska inte heller sammanblanda fiktion och självbiografisk prosa (inga dagböcker), inga journalistiska reportage förklädda till litteratur, inga namngivna kända personer. De ska inte gräva i historiska personers liv och leverne och de ska inte komma med ordvitsar.

Puh! Det tycks finnas en hel del fällor för en samtida författare att gå i. Vad ska de göra i stället då?

Jo, de ska ”skriva prosa som är influerad av epik – inte lyrik”, de ska ”återupprätta det svenska berättandet som en kraftfull och levande konstriktning”:

”Vi vill göra 2010-talet till ett berättandets decennium”, avslutar de programförklaringen.

misslyckat som sådant, skulle jag avfärda det som ett skämt. Kanske är det så? Men det går i sådana fall helt på tvärs mot vad flera av skribenterna yttrat i frågan tidigare. Redan i vintras duellerade Jerker Virdborg – i samma ärende – mot Daniel Sjölin om samtidslitteraturen, också det i Dagens Nyheter.

Jag tror de menar allvar. Och det måste man åtminstone ge dem – de skyr inte de stora orden (eller löftena). Det finns heller ingen anledning att driva med patoset hos dessa författare, deras syn på litteraturens och prosans kraft är djupt sympatisk.

Men här slåss man mot väderkvarnar och slår in öppna dörrar. Samtidigt.

För vad menas egentligen med det här? ”Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.”

Stämmer verkligen detta? Har vi verkligen att välja på å ena sidan Camilla Läckberg och å den andra obskyra volymer signerade OEI Editör?

Knappast. Se bara ett axplock av Augustpriset-vinnare under 2000-talet till exempel: Torbjörn Flygt, Carl-Johan Vallgren, Kerstin Ekman, Bengt Ohlsson, Monika Fagerholm, Susanna Alakoski och PO Enquist. Vad förknippar man med de här namnen, om inte ”realistiskt förankrat berättande”?

Och tycker man att det gänget tillhör ett ”för gammalt” garde, går det bra att fästa blicken på några ur den yngre generationen som debuterat de senaste åren: Lina Wolff, Nina Wähä, Isabella Varrichio, Marjaneh Bakhtiari, Isobel Hadley-Kamptz. Det är några namn. Sen finns ju förstås nyligen utkomna romaner av Christine Falkenland, Anna Jörgensdotter, Majgull Axelsson och Kerstin Norborg.

om författare vars böcker jag själv har läst. Det är inte svårt att räkna ut att listan skulle kunna göras betydligt längre. Inte minst de manifesterande författarna själva har ju skördat en del framgångar med sina böcker: positiva recensioner, uppmärksammade debuter och litterära priser.

Manifestskrivarna tar avstånd från så mycket att det är svårt att föreställa sig vad de egentligen ska skriva om i stället. Knepigt att för sitt inre öga se romanerna som aldrig ska sälja ut den episka prosan till genrelitteratur eller romaner i lösbladsform.

Det är klart det är tillspetsat, så som det alltid är när det skrivs proklamationer. Det förstår jag med. Men faktum är att det finns så uppenbara problem med och luckor i det här manifestet att det är svårt att alls ta det på allvar.

Man vill skriva prosa som når ut till största möjliga läsekrets utan att göra avkall på konstnärlighet. Jaha. Det får man ju förmoda är varje seriös författares uppriktiga önskan?

Men utan chick-lit hade vi inte fått Mara Lees ”Ladies” som kom för ett par år sen. Och i den tradition man åberopar sig på återfinns bland andra Sara Lidman – och det vet vem som helst som plockat upp ”Lifsens rot” eller ”Oskuldens minut” att tillgänglighet inte alltid är ledord i hennes (minst sagt) forminriktade prosa.

Kerstin Ekman är annan ledstjärna för författarna, men hon (liksom många andra i samma tradition) återkommer ju ständigt till historien och historiska personer i sina verk. I höst är hon aktuell med ”Mordets praktik” där hon lånat Hjalmar Söderberg som litterär figur. Helgerån?

i första rummet är det fulaste man kan göra, om man får tro uppropets författare. Men bryr man sig inte om språklig finess och formens betydelse torde man falla i genrelitteraturens grop fortare än jag kan säga ”den skönlitterära prosans obegränsade potential”.

Att form och innehåll måste balansera och korrespondera i god litteratur var faktum redan på Aristoteles tid.

Visst kan man vara trött på namngivna personer, spekulativa intriger, oklara gränser mellan självbiografi och fiktion, kändisdagböcker. Men också en författare gräver där han eller hon står. Och en dagbok är också en bok. Om en människa. Och människors liv och erfarenheter har oftast både en personlig och en allmän sida.

Det är i övergången mellan det personliga och det allmänna som det skapas stor litteratur. Ibland sker det i dagboksform, ibland i romanens format. Litteratur är en prövande verksamhet.

”Manifest för ett nytt litterärt decennium” är något av det mest urvattnade jag läst.

Och då vill jag inget annat än att få sjunka ner i romaner av alla dess slag som med innovation och tonsäkert, gediget berättande tar mig till platser där jag aldrig förut varit. Som ”kommunicerar, berör, oroar, förstör och engagerar”.

Min uppmaning till de sju författarna blir därför att lägga ner manifestverksamheten. Skriv era fantastiska romaner i stället – jag lovar att läsa dem!

(Manifestet finns att läsa i DN (22/8) och på tidningens webb.)

Mer läsning

Annons