Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

USA:s krig mot sin fattiga svarta arbetarklass

/
  • Sociologen Alice Goffman visar att USA bedriver klappjakt på en viss del av sin befolkning.   Foto: Katrina Quisumbing
  • Demonstranter mot polisvåld möts av polis i Ferguson, USA.

Annons

I tv-serien ”The Wire” finns två poliser som heter Herc och Carver. De springer runt på gatorna i Baltimore och plockar upp unga knarklangare.

Alla som bara har sett några minuter av serien vet precis vilka jag syftar på; när Herc och Carver är med sitter de oftast med ett knä i ryggen på en svart man eller rusar runt bland Baltimores många gränder. Plötsligt dyker de upp och haffar någon, slår honom med batong över ryggen medan de kroppsvisiterar honom.

Deras polisarbete tycks vara att sprida skräck bland Baltimores fattigkvarter snarare än att förebygga brott.

När jag läser sociologen Alice Goffmans ”Jagade. Livet på flykt i en amerikansk stad” ser jag verklighetens rymmare framför mig, med de riktiga förlagorna till Herc och Carver hack i häl. Och plötsligt inser jag att det som framstår som en helt godtycklig jakt på unga svarta män faktiskt existerar i verkligheten. Och inte bara det: verkligheten är värre än fiktionen.

”Jagade” är en bok som skildrar hur det är att leva i konstant rädsla, i en stadsdel där polisen fungerar som en ockupationsmakt. Där din hudfärg och klass automatiskt innebär att du är misstänkt. Under sex års tid bodde Goffman på 6:th Street i Philadelphia. En gata där 93 procent av befolkningen är svart och där så gott som alla hushåll får någon form av ekonomiskt bidrag. Där intervjuade hon de boende, gjorde statistiska undersökningar och tydde det som till en början framstod som sociala hieroglyfer för henne.

Det blev en bok som skildrar den amerikanska övervaknings- och fängelseboomen inifrån. USA är ett land som fängslar nästan åtta gånger så stor del av befolkningen som det genomsnittliga västeuropeiska landet. Där sitter var nionde svart man i fängelse. Svarta utgör 13 procent av befolkningen men 37 procent av dem som sitter i fängelse. En rasskillnad som förstärks av klasskillnader.

Av de unga svarta män som inte tagit examen från high school kommer 60 procent att sitta i fängelse innan de fyllt 35.

Läs den meningen igen. 60 procent! Det är en beskrivning av ett land som för krig mot sin fattiga svarta arbetarklass.

I praktiken kan det se ut så här. Chuck växer upp medan hans pappa sitter inne, med en mamma som missbrukar crack. I hemmet luktar det urin och alkohol och det finns sällan någon mat. På gatan ser Chuck horder av unga män som går arbetslösa. När han blir äldre kommer han på att han själv kan sälja droger, så att han slipper se mamman prostituera sig. Han kan på så sätt både tjäna lite pengar och förse mamman med vad hon behöver. Att sälja crack på 6:th Street är ungefär lika kontroversiellt som att jobba extra inom vården i min umgängeskrets. Men att sälja crack innebär också en fara. Eftersom polisen bedriver massövervakning mot 6:th Street dröjer det inte lång tid innan en polis kroppsvisiterar Chuck.

Där börjar karusellen med häktningsorder och rättegångar, följt av dyra rättegångskostnader som gör att Chuck måste sälja mera crack... Så fortsätter det likt en strömvirvel ner i klassmörkret.

”Jagad” är en mycket mörk bok med få ljusglimtar.

Det värsta med den är att den emellanåt kikar in i ett ännu djupare mörker.

I början av boken skriver Goffman att 6:th Street varken är den fattigaste eller våldsammaste gatan i Philadelphia. Att det finns människor som drömmer om att flytta dit för att komma bort från en ännu värre misär. På ett annat ställe nämner Goffman att hon en gång såg polisen strypa en kille till döds mitt framför ögonen på henne. Övervåldet nämns i en bisats och kommenteras inte ytterligare. Ur tystnaden hör jag protesterna från Ferguson och Baltimore stiga. Att amerikansk polis skjuter svarta tonåringar, knäcker ryggraden på dem när de kroppsvisiterar dem eller kväver dem med ett knä i ryggen, är helt ordinära händelser i USA:s fattigkvarter.

Ändå är det som drabbar mig mest den helt vardagliga bild Goffman ger av några lekande barn på gatan. Det är smågrabbar som leker, tjuv och polis, men på ett sätt som gör att man lyfter på ögonbrynen. Den ena pojken trycker upp den andre mot en bil och kroppsvisiterar honom för att se om han ”har några droger på sig”. Därefter lägger han ner honom med ansiktet mot marken för att ”gå till bilen och kolla om det finns några häktningsorder”.

Så kan det se ut när två barn bearbetar saker de ser dagligen på sin gata. I deras lek öppnar sig ett USA som bedriver klappjakt på en stor del av sin befolkning.

Mer läsning

Annons